rarens död började de afguda Honom och Hans predikos skelett, och sålunda inträde en ny period af den kristliga utwecklingen isynnerhet i södra delen af Swerige. Gåns gen af densamma fan jag ide skildra för er, men wäl hwad den år för nårwarande. Den är hwarken höglkyrka eller lågkyrka eller bredkyrka, utan ett slags stenhård stereotypform, ett wisst fött ett tänka, ett wisst fått att predika, ett wisst sätt att tala, fe och röra fig. Sas lighetens wäg är indelad genom milstolpar. Gå ide för fort — ty då förirrar ni er. Om ni ide räknar stolparne under det ni går framåt, få duger det ide. All lefmannawerffambet är en stpggelse i schartauanernas ögon. De wilja ide deltaga i någon miionswerksamhet eller ingå i något bibelsällskap, emedan det är att draga oket med de otrogna. De wilja icke tala med er om religiösa ämnen, om ni intresserar er än få mycket derför, få framt ni ide är en exfluffv schartauan. De anfe ingen för gudfruktig, fom ide då och då talar med låraren, d. w. s. ide den store läraren, utan den schartauanske prestman, fom är närmast till hands och anses wara mest ortodox. Han förbjuder merändels dem att gå i någon kyrka, der någon predikar, fom icke är schartauan, få framt denne icke är en ogudaktig man, ty kraften ligger i den utwers tes kallelsen; en from man, fom ide tillhör deras parti, få de ide Höra, om de wilja wara otodoxa. De få icke läsa någon bok, fom icke läraren rekommenderar, d. w. s. icke någon religiös bok. J andra frågor lärer de icke wara så nogräknade. De umgås med werldsligt sinnade menniskor så mycket fom någon annan och göra foftfams ma bjudningar. Men de tala aldrig ett enda ord med sådana personer i allwarliga ämnen och warna ide ens den, som uppenbart wandrar på förderfwets wäg, så framt ingen fråga föranleder dem dertill. Detta är ett alls mänt karakteristiskt drag hos sekten. Hwad de skulle hars mas, om de fingo se detta ord tilllämpas på dem! Och dock har jag aldrig träffat några kristna, som lifwats af så stark sektanda som schartauanerna. Men förstå mig rätt! — bland dem finnas werkligt fromma kristna. Skada blott att de ha mer eller mins dre färgade glas, hwarignom de betrakta föremålen, och derföre misstaga de fig om ljuset oh färgerna. Widare fan jag tillägga att de schartauaner, fom blifwa evanges liska, äro de bästa menniskor, fom man fan råka. Den stränga uppfostran, deras finne genomgått, har förlänat dem en kraft och en sjelfbeherrskning, hwilka, sedan de mildrats af den evangeliska sanningens warma strålar, bilda förträffliga karakterer. Schartananerna ha, hwad deras kyrkliga uppfattning angår, mycket gemensamt med katolikerna, men skilja sig från dem i en punkt. De ha för närwarande twenne påfwar. Den ena tronar i staden Lund. Han heter Cedergren och han predikar i en liten kyrka med få pus ritanskt utseende, fom den sträångaste prestbyterian kunde önska. Den kallas Klosterkyrkan, men af skäl, som jag ej känner. Jag war der en gång, och det låg någons ting isande i gudstjensten. Aftonen förut nämnde jag till biftop att jag ämnade gå att höra hr Cedergren. Låt of, fade han, då fe efter hwad wi ha för text i morgon7. Han upps läste nu den af lutherska kyrkan bestämda texten och föres tog fig derpå att uppgifwa för mig huswudindelningen i Cedergrens blifwande predikan jemte en del af utlåggnins gen, fom jag skulle få Höra. Det slog riktigt in. Pres dikan war fall, torr, formell och tråkig. Detta wittnar om dess stereotypa karakter. Hr Cedergren her stort ins flytande öfwer sitt parti oh är äfven högt aktad af ans dra såsom en hederlig och gudfruktig man. (Forts.)