Minnes-blad på Doktor J. Dedekinds Med hösten blomstrens fågring år förgången; Och för dess storm ock gamle eken föll. Som länge skogen prvdt och hägnat fången Och skuggrit gren utöfwer dalen höll. Hwad stilla frid mar under ekens krona, Då bygdens folk i sommar-lunden gick; Öwad glada sånger der man hörde tona, Öch oskuld strålade i hwarje blick! Men nu är eten fallen! Och i lunden Blott winden susar, wandrarn sorgsen går: Nu flår ej fogeln der i aftonstunden, Och tyst på gräset faller daggens tår. — To Du år borta, gamle Wördnadswärde! Som älskade och frid til alla log; Du glade Filosof, Du ädelt Lärde, Som lifwets tyngd på lätta skuldror drog. Att winna ljus och frid Du forskat, wadat, Och hjertats fromhet war den skatt Du wann. För andra städse Du dig sjelf försakat, En hwar ock tröst och bislånd hos dig fann. Derför, en pelare uti mår korka, Du bar med ära dina hwita hår; För hjertats wärma och för sinnets slyrka Man glömde ofta dina höga år. Hwad Du har werkat här för dygden, friden Som folkets lärare, fom män och far, Det glömma ej de dina här i tiden, Ty det ett werk för ewigheten mar. Men ej blott djuptäntt wisdom war din styrka Du Patriark, få glad och hjertegod! En harmlös glädje Du oc wisste dorka, To släds din fjäl i wårlit blomning stod. Derför, när bemma eller uti gille Det mulnade kring dig, Du lvran slog: Då ingen trumpen mera wara wille När få den Gamle skämtade och log. Du war en folkets man: det är din ära, Au Du bland folket trifdes al din dar; J let och allwar, lefwerne och lära Du städs en föreson för bygden mar. Men nu Du hwilar, och din bokt är sluten, Od utt Garda torkan sorgklädd får. Tact för din berde-tid, fom är förfluten; Zag på din graf till minne här en tår. Sof nu I ro i din församlings sköte, Du till hwars sköte förr så mången flott. Dot —, i Guds himla-sal wi stämma möte, Att slutas alla i din famn på nytt. graf.