Om Allmogens upplysning. J Bofts och Jnriles Tidningar förefom härom dagen under ofwanstäende rubrik en artikel, fom wi här Åter gifwa och rekommendera synnerligast till allmogens upp: märksamma genomläsning, för det deruti framställda förslag till åstadkommandet af en förbättring i allmogens behof af upplysning och rättwisa anspråk på en sådan unders wisande lektyr, fom fan lemna underrättelser af nytta för yrket och af wigt för egna angelägenheter af mång faldiga flag. Artikeln lyder sålunda: iDet slarkaste af de skäl, fom föranledt mår agitation för inrättandet af sockenbibliotheker, war Hoppet att Deriz genom bereda möjligheten af en litterär förbindelse mellan stad och land. Då intresset för saken på sednare tider så wäsendtligt stigit, och jemwäl, hwad presterskapets meda werkan dertill widkommer, befrämjas genom juftiticbans slerns wälkomna och effektrika åtgärd, torde man nu funna bygga på detta intresse och gå längre i def tillgos dogörande för nyttiga och fosterländska ändamål. Scke många länder, icke ens länder med högt utbils dad civilisation, kunna glädja sig åt att ega en upplyst allmoge. Det är en öfwerallt wanlig iakttagelse, att den högsta bildning uppenbarar sig wid sidan af den största okunaighet, och om wi fråndraga de nationella egendom: ligheterna, är allmogen fig någorlunda lik öfwerallt. Förs domarna, öfwertron, den blinda misstron, motflräfivighes ten mot det nya och obekanta, långsamheten i tanke och fattning, beroendet af wanan och af sinnenas innötta kretsgång äro icke de sig lika öfwerallt, i hurn många former de än må omwexla 2 Och hwaraf kommer detta, om ej från afskildheten? Det är icke blott afskildheten i rummet, det är ännu långt mera frånwaron af de andliga beröringarne, hwilka ide få mycket som man tror bero af rummet, af jens och wattenwägar, och äro aldra nödwändigast juft der andra kommunikationer äro outwecklade. Huru kan i wårt land en konung tala till folket så att detta uppfattar bonom och går hans wälwilliga af sigter till mötes, då snar och gemensam handling fordras? — Genom landshöidingeembeten, konsistorier, länsmän och fjerdingsmän. Åndå, i trots af denna flora, widtutgres nade apparat hörer honom ide en fjerdedel af folket och uppfattar ite hans ord förr än detta på traditionens måg gått från mun till mun, missförstådt kanske — nej fås kert. Der fitta få många för fig i flugan, der gå få många wid plogen, wid lasset, i skogen, der resa få måns ga på wäg och sjö, ywilka aldrig få läsa det, aldrig flräfs wa derefter, emedan de hafwa fin halfslumrade tillvaro för fig, uträtta få godt de kunna fina göromål och för öfrigt följa fina wanor, hwilka icke gå ut på att upp märksamma, än mindre deltaga uti det helas handling förr ån deras närmaste man flöter på dem och gifwer dem tillkänna, att nu skall detta eller detta göras wid det eller det äfwentyret. Hiilken utwäg har allmogeriksdagsrepresentanten att rådfråga sina kommitenter, om han är i twifwel huru han skall tala och rösta uti under riksdagens oförutsedda lopp förekommande mål af allmänt eller kommunalt ins tresse, och hwilken utväg hafwa desja kommitenter af bons deståndet att med uppmärksamhet följa och bedöma hans werksamhet? Jo representanten skrifwer till sina wänner och kommitenten frågar sina grannar, om han wårdar sig derom. Och begge få — ett falskt besked om det faktiska för frågans och opinionernas bedömande, utom det att begge blifwa bedragna derigenom att werklig upplysning icke war att sökas der den söktes, emedan både den enffils da och den allmänna sakens sammanhang der war förborgad, efz tersom wederbörande icke warit i tillfälle att taga fänne: dom om handlingarne i målet och om de konflikter hwari det enskilda intresset flår till det allmänna. Och, må man fråga med ett wemod, fom den fednas ste olyckliga erfarenheten af skördens inbergning är egnadt att framkalla, hwilken wäg hafwa wetenskapens och den praktiska erfarenhetens bekräftade rön beredt fig till all: mogens öra och förnuft? På hwillen wäg kunna dessa sanningar komma till fin bestämmelseort just då de bäst behöfwas, när säden af misswård löper fara att gro i den för himmelens wäder utsatta öppna kärfwen eller boskapen smäktar och skall dö af en för allmogen men icke för we