skeppet i sitt innersta. Bommen böjde sig uppåt som ett spö och vi väntade i hvarje ögonblick att något skulle springa; men som han var kort och af gran från upplandet, böjdes den likt hvalfiskben och ingenting kunde bräcka den. Timmerman påstod att det var den bästa spira han någonsin sett. Alle mans förenade krafter halade snart för skotet, halsen blef nedhalad samt borgbrass och lovardts fockbrass styfhalta lika. Hvarje garn i ändarne voro sträckta till det yttersta, äfvensom hvarje tråd i segelduken; och med dessa segel på henne, löpte skeppet :genom vattnet som en rasande, Seglen, som voro nästan alla förut, tryckte henne ned mot vattnet, men hon skar dock hårdt igenom. Ifrån det hennes köl blef lagd, hade hon aldrig blifvit så pressad, och om det hade gällt våra lif, skulle hon ej hafva kunnat föra mera segel, Styrman gick på däck, seende upp på seglen och derifrån öfver sidan för att se skummets fart akteröfver; — klappande sina händer talade han till skeppet: eallurrah, har du fått väderkorn nu! — du vet hvart det bär häna. Och då hon sprang öfver sjöarne nästan upp från vattnet, darrade i kölen samt masten och rundhult brakade och knarrade, utbrast han: — aber går hon! der går hon! — vackert! så länge hon knarrar, håller hon! — Vi stodo emellertid med ändarne klara, nedlagda för att låta gå och färdiga att bärga segel och kapa ifall något sprang. Stormen tilltog, men intet försök gjordes att hala ned öfverläsegel; och verkligen var det nu för sent. Om vi hade släckt något för att bärga. det, antingen skot eller fall, skulle det hafva blåst i stycken och tagit mera med sig. Den enda utvägen var nu att låta allting stå, och om stormen saktade sig, var det väl och bra; hvarom icke måste någonting springa, — den svagaste spira eller ända först, — och sedan kunde vi få det in. För mer än en