och nyttigt. Det år såäledes lätt att inse det menniffors na i mål inrättade stater blifwa mer och mer upplysta, och att deras förstånd således måste blifwa allt bättre das nadt att wälja det goda och förkasta det onda. Det är wål wärdt att lägga märke till, huruledes menniskorna ofta låta bedraga sig af ett namn. Man kallar ofta forntiden den gamla tiden, oh wåra förfäder de gam: la, och tror att man derföre bör hysa mycken wördnad för deras ålder och wisdom. Men det man kallar de gamla dagarne war just menniskoslägtets unga dagar. Nutidens slägte är äldre och erfarnare än forntidens; men den bör deröfwer ej yfwas; ty framtidens slägte kommer att blifwa ännu äldre och erfarnare. Låtom oss endast sträjwa att lemna efter of det wittnesbörd, att wi ej gjorde skam åt den tid, i hwilken wi lefwa. Den dygd. fom war mest allmän bland wåra förfäs der, war tapperheten. Just derföre att man ej funnit få långt i upplysning, upptändes mennifforna lättare till wrede, och lockades af roflystnad; och då derjemte länders na woro i saknad af en god styrelse och goda inrättnin: gar, lefde man i ständiga krig. En ywar liten borgherre wågade föra krig med fin granne, och många förenade småherrar med fin konung: de fästade derföre ringa wigt wid någon annan dygd än tapperhet, hwaraf de ständigt woro i behof. J mwåra dagar äro menniffornag lidelfer, mera tyglade af förnuftet, och framför allt freden inom landet bättre skyddad af lagar och goda inrättningar. Också är man nu mera än någonsin förfigtig att börja krig, hwarigenom få många menniskors lif och wälfärd sättas på spel. Med allt detta, hafwa wi dock, då krig förts under nyare tider, fett stora bedrifter, fom ganska wäl funna jemföras med forntidens. Långt mindre grundadt än berömmet för tapperhet är lofprisandet af den gamla redligheten. Om man ej åtnöjer fig med att låsa wissa böcker, fom blindt rosa forntiden, utan läser gamla skrifter, författade af män fom fett händelserna med egna ögon eller hört dem af menniskor, fom sjelf upplefwat dem, få finna wi, att lör: ten ofta brötos, att till och med mened ej war sällsynt, och att nära beslägtade ofta besweko hwarandra, hwarföre man skönjer af de gamles skrifter, att de i sitt umgänge med hwarandra wisade en misstro, fom man nu skulle anz fe öfwerdrifwen. De småkonungar, fom tumlade om här i wåra nordiska länder, förr än hwarje land blef lagdt under sin konung. öfwerföllo hwarandra ofta på ett lömskt sätt, oaktadt de ej lågo i fejd med hwarandra. Då den ene wid ett gille berusade fig med fina kämpar, war den andra wanligen tillhands för att inbränna hos nom, De woro hedningar, det är sant; men äfwen i den Christna tiden fortforo de flora herrarne ännu ästskilliga århundraden att bete fig näftan lika illa, och ganska säkert fanns intet af de påföljande århundradena, hwari man mera afskydde allt slags swek, än i wårt muvarans de. Det är således ide med forntidens menniskor mi tidens behöfwer frukta att jemföras i affeende på redligs bet och sanningskärlek; men wäl böra de deremot frukta för att komma att stå med skam för fina efterkommande, om de ej allwarligt sträfwa att ännu långt mera häri öfwerträffa förfädern än hittills skett. Man skulle wäl tro, att Christendomen borde äfwen bland de mest ofuns niga bland def bekännare ingjuta afsky för alla laster, och detta är också fallet, få snart menniskan af bjertat hängijwer fig åt denna lära; men man bör ej glömma, att den menskliga naturens ofullkomlighet i många afz seenden gör det swårt för oss att fatta Christendomens sanningar lika klart oh rent fom de äro uttalade. Förs ståndet6 upplysning är det hufwudsakligaste medlet till utrotande af den djuriska råhet, fom gifwer lidelserna och lasterna fritt spelrum, och dessutom ofta ledes af falska inbillningar. Betraktar man Försynens wägar i Chris stendomens utbredande, så ser man med beundran huru allt år inrättadt till att nödga menniskan att förwärfwa kunskaper, nyttja eftertanken och stiga i upplysning. För öfrigt nekar jag ej, att menniskorna under fina flräf: wanden efter upplysning ofta fallit i stora och skadliga willfarelser; men när många rättskaffens mån sträfwa efter att inhemta sanningen, rättas så småningom dylika willfarelser. Det måste här wara oss tillräckligt att se, att upplysningen allaredan uträttat så mycket godt.