mystiskt och föga tillfredsställande. Hennes hjerta knotade i tysthet. — — Philip är mig nära, och kommer icke. Skulle han hafva öfvergifvit sin moder? Nej, i blotta tanken låg en förolämpning. , På spiseln flammande nu, som alltid under höstqvällarna, aftonbrasan och från himmelen belyste ett annat ljus, golf och väggar. Denna dubbla belysning af eld och måne, gaf en egen anblick åt den lilla kammaren, som med sina torftiga möbler, erbjöd en af snygghet och trefnad, förnöjande anblick. Hon hörde förstugudörren öppnas. Hon spände sina öron, för att lyssna. Det var icke Philips steg. Nu inträdde den sena gästen, helsande vänligt: God afton, fru Lindau. — — Löjtnant Adlerflygt! Hvar är Philip? — — Har fru Lindau styrka, att höra hvar han är? — — På bår? frågade hon med dof röst. — — Han lefver. Men arresterad sitter han i Malmö. — — Med säker röst inföll hon: Det är oförtjent. —— Ja, det är oförtjent, fastän han enstandigt påstår motsatsen. — — Nu berättade han förloppet af den händelse, hvilken utgör ämnet för denna anspråkslösa berättelse. —— Efter Regementets återkomst till Skåne — fortfor han — har målet åter blifvit upptaget. Krigsrätt har försiggått i nyssnämnde stad. Enligt krigsartiklarna är han dömd till döden. —— Ett svagt rop undföll henne, — — Lugna er! man väntar på konungens utslag, och hoppas mycket af detsamma. Chefen har icke underlåtit, att fälla en varm förbön för den tappre officer, som så hedrande utmärkt sig under sista fälttåget. Ni kan vara stolt öfver er son. Ni skulle sett honom inför krigsrätten. Hvilken värdig hållning, hvilka enkla svar. När allt var slut vände sig Ordförande Major L, åt fönstret. Osörmårkt förde han näsduken mot sina ögon. Han är ej känd för att vara någon blödig man. Men det var också den af alla