dig, Han båll i wigtens Handtag ingalunda för att uns derlåtta wigten, utan för att hindra garnet att sira. Som han stod öfwer wigten och ekipagemästaren wid fis dan om densamma, war det lättare för den sistnämnde att se om wigten war till fnllo lättad från golfwet; men banz mäftaren ropade ide fitt mäl, utan att han i wmerkligs heten trodde wigten wara tillfullo upplyftad. — Omkytet af hamprister nere i fällaren, wid profhäcklingen bestridde banmästaren alldeles. Den hamprist, han uppkastat, war en som nedfallit från ett gammalt förråd; men den som häcklades och spanns, war den till profning afsedda. Den förut omtalade blinfningen af grosshandlaren Adolf Paz lander förstod han nu ide och wisste ej om dermed war affedt något tecken till honom. Deremot widhöll Han fitt erkännande att han några dagar efter hampleveransen få fom manligt erhållit fina 30 Rdr i dritspenningar, äfwensom att hampspinnaregesållerna fått 3 Rdr eter mindre, allt efter egen fördelning för deras biträde mid besigtningsarbetet; men deha uppmuntringopenningar has de warit wanliga redan från gamla tider, långt innan Moberg tidträdde mästarebefattningen och utgifwits af alla hampleverantörer. Om wittnenas berättelse förklarade banmästaren Moberg att endast det ena wittnet intygat att det fett Moberg utbyta hampristen; men fom samma wittne äfwen warit angifware i saken, påstod Moberg att wittnesmålet måste sakna allt bindande bewis. Bolags: männen i handelshuset Palander komp. hrr Lönner och Adolf Palander bestyrkte hufwudsakligen, derom tillfrågas de, att beråttelsen om uppmuntringspenningarna egde grund. Hr Adolf Palander, som särskildt tillfrågades om han erkände att han blinfat eller ajort tecten åt banmästaren, begärde få anmärka, att han ide stode in: för krigsrätten fom tilltalad (21); men ide desto mindre wille han upplysa, att den honom påförda blinfning till Moberg alldeles icke förekommit. Den tredje eller rätta: re förfte bolagsmannen, fom är def för firman, konsuln C. W. Palander, blef redan i första början af dagens krigsrättobehandling af aktor sålunda skiljd från saken, att nämnde konsul C. W. Palander icke warit i staden under leveranstiden, utan wistats och fortfarande befinner fig i Stockholm såsom riksdagofullmäktig. De förut på ed afhörda wittnena, repslagaregesällerna Olsson och Duwander, hwilka nu åter förekommo, iwwids höllo fina wittnesmål, att de fett banmästaren Moberg utbyta hamprister och ett nytt wittne, en båtsman wid namn Råberg, fom warit närwarande wid tilljället, hade wäl fett Moberg nedtaga en hamprist och uppkasla en sådan; men hwilkendera kunde Han ice upplysa. Då wittnesmålen sålunda fortfarande stredo mot hwad banz mästaren i sin skrift förklarat, eller att något byte af bundtar ej egt rum utan att han endast uppkastat en ned fallen rist af gammalt lager, ändrade Moberg sitt nefans de derhän att, om ett sådant byte skett har det blifvit gjordt i sinnesoreda. Wid besigtningen kasserades blott 20 skeppund af 200, som leveransen utgjorde. Något formfel, tillägger B.:P., synes wara begånget första be: sigtningodagen, då besigtningen börjades, utan att behörig kallelse hunnit utfärdas, af anledning att fartyget, hwari hampan låg, tagit läck, så att en del hampa blifwit wåt, hwarföre besigtningen påskyndats, för lastens lossande. Härom pågår likaledes närmare utredning jemte huf: wudsaken. — Cyhristiania d. 17 Augusti. DD. MM. Komms gen och Drottningen afresa från Christiania till Fredriks ball d. 29 Aug. på ångfartyg; d 31 Aug. från Fredrikshall till Götbeborg och d. 3 Sept. från Götheborg öfwer Törs reboda, Örebro och Arboga till Stockholm, dit ankomsten sker d. 4 September. — En korrespondent från Berlin till Kölniche Zeiz tung wet Berätta, med Hwad tillförlitlighet lemna wi derhän, att swenska kabinettet skulle för någon tid sedan aflåtit en cirkulärnot till de stora makterna, hwaruti det förklarar sig dela det danska kabinettets åsigt i fråga om hertigdömena. Britiska styrelsen skulle, enligt fams ma tidning, tillstält kabinettet i Stockholm ett swar på denna not, hwaruti det bekämpar dess uppfattning af frågan. Lord John Rupel skulle deruti förklara, )att ban anser Tysklands klagomål mor Danmank wara gruns dade, och då alla de tyska regeringarne förenat sig om