rum, i ett chaos. — — Miller träder närmare, kännande den sjuke på pulsen. — — Han har stark feber — såger prestmannen halfhögt. — — Feber ... hvem har feber? —— Ni min värde vän! — — Tankarna börja reda sig: Hvar är jag, hvar befinner jag mig? — — Illos en vän, i ett ringa, fridfullt tjall. — — Förande handen först mot pannan, sedan mot axeln återtar han: Det är sant, det ena minnet efter det andra dykar upp ur glömskans flod. O hvi fick jag ej dö ... nu ... Just nu... det hade varit, att dö i behaglig tid. — — llerrans vågar, äro icke våra vägar. Stoftet får icke mästra sin skapare. —— Ni talade om en vän .. icke är jag hos någon vän ... jag är i ett främmande land. — — För presten i Salmis finnes ingen fremling. Hvem, som Herran skickar till hans bydda helst de sårade och elända, mottagas såsom vore de hans egna barn. —— Ljufvare minnen än dem som nyss besökte honom, smyga sig in i hans själ. Erinrande sig sin hulda moder och de berättelser, som hon, då hon ännu var späd gosse, hemtade ur sin faders lefnad, med hvilka hon framför den på spiseln flammande brasan, färkortade för honom mången qväll, föreföll det honom som om herden i Salmis varit befryndad med den i Laverup för många år sedan afsomnade själasörjaren. —— Jag är prestson — meddelar han med matt röst — min mor har ingifvit mig vördnad för det presterliga kallet. — Efter en stunds tystnad återtar han: Jag tyckte mig se en qvinlig gestalt, men hvilken förekom mig, såsom ett af dessa öfverjordiska väsenden, hvilka på menskligt tungomål kallas englar. — Miller log. — — Troligen är det kroppslig svaghet — återtar Lindau — som återverkar på min själ. — — En ganska jordisk varelse — upplyser Miller — lemnade nyss detta rum, Det var min dotter, min enda glädje.