En Episod från slutet af förra Arhundradet grundad på Sanningen. Svenskt Original. (Se 6. T. N:o 27, 28, 29, 30, 31). Han hade vädjat till sin bustru och lagt, så tillsägandes, vännens öde i hennes hand. Den arma unga qvinnan, hade en förfärlig kamp att bestå. Slutande sig till sin makes bröst, hviskade hon: Låtom oss afbida utslaget! Vi hafva tid till besinning. Ilan är ensam, du har hustru och barn. — Sanningen misstänktes så bland öfver som underbesal. Cederpalm hade mägtiga relationer, förnäma slägtingar. Lindau hade deremot inga. Hans ende gynnare var död, hans ende sanne vän en subalternofficer utan inflytande, som derjemte var bunden genom ett af honom sjelf aftvingadt, men derföre icke mindre heligt lysthetslöfte. Tillfälliga fördelar talade för Cederpalm, för Lindau endast hans personliga förtjenster och nu som oftast bibehöllo de förstnämda öfvervigten. Afskedet mellan Löjtnant Cederpalm och hans unga maka, var bittert, men båda uppskakade genom senaste tilldragelserna, hade troligen i motsalt fell, ännu hfligare känt smärtan af detta farväl. — ÅÄlven till Ölverste M:s fängelse nådde upptäckten (och det uppscendet det förorsakade) af detta ordersbrott. Ingen kände med mera visshet, än han hvem som förbrytaren. För honom var den enes olycka ej mera öfvervägande än den andres ; ban ansåg sig ej kunna blottställa den man, som genom hans och hans hustrus öfvertalande gjort sig skyldig till en svår förbrytelse mot Konungen och krigslagarna. Vid den oförväntade vändning, som händelserna togo flög Lindaus första tanke till hans moder. Han skref ett bref af annat innehåll än det han först ämnet. Icke ett ord nämnde han om den förmenta öfverträdelsen. Borde han