lorade. — Gmellertid woro nu manskapets krafter uttöms da. Endast 2 kunde uppnå Postfartyget, Wallin och de öfriga 3:ne förmådde ej släpa fig fram. De måste föras iland af Postskonertens besättning. Detta är en af de färder Wallin uthärdat. Den war ej lång, men den war desto förfärligare. Då en fara war öfwersiänden hotade en annan, och båda kunde ens daft besegras genom mod oh de aldra yttersta anfträngs uingar. Wallin räddade här owedersägligen 5 menniskolif; det fan ju hänföras till berömliga gerningar det! De bes röm liga gerningarna präglades ej på den hårda, kalla metallen, men de inristades desto djupare i fem warma, tacksamma hjertan och — Gud såg dem. Citer denna resa fortsatte Wallin ännu flera år poftz föringen, och under sednare tiden åtnjöt Han af K. Poftz werket en årlig pension af 30 Rdr. Wallin talte ofta om denna poftfärd med författaren af dessa minnestects ningar, derwid han utropade: Gud hjelper, bara man förtröstar på honom och ide förlorar modet. 1846 i Januari lades Wallin på sjuksängen, fom också blef hans dödsbädd. Den 11 i nämnde månad samlades han till fina föder och hwilar nu i frid på Klinte kyrkogård. Jntet betecknar det ställe der denna raska kustboes ben multna; icke ens korset, fom wanligts wis flår på post wid grafwen och stumt talar om fris dernas slut, säger of hwar den griften finnes.