En Episod från slutet af förra Ärhundradet grundad på Sanningen. Svenskt Original. e (Se G. T. N:o 27, 28, 29). —— Fem minuter — upprepade han. — Min handling är icke brottslig inför Gud, men den var fruktlös och beredde min och de minas olycka. — — Låtom oss samfäldt bedja Gud, att icke han, som öppnade mig ingången till ditt fängelse, deraf må lida; — hon tillade, — ännu ett: i vår kärleks, i våra barns namn, ja i ett ännu högre, i Guds namn, besvär jag dig, att försöka qväfva det hat du hyser mot Konungen. — — Säg till elden, som flammar: brinn icke, till floden som svämmar öfver sina bräddar: stanna! —— Elementerna kunna vi ej betvinga, men väl vårt sinne. — — Ilärutinnan irrar du dig — återtog han dystert — hafva vi ej annat, att tala om under dessa fattiga, snart flyende minuter? — — Icke om något, som är angelägnare. krinra dig bönen: Förlåt oss, våra skulder, såsom vi förlåta dem, som oss skyldige äro! — — Utan att besvara hennes ord, tryckte han henne ännu en gång, så bårdt intill sig; som om han aldrig velat losrycka sig från hennes famn. — — Farväl min dyra, trogna maka! Helsa våra barn ömt från deras olycklige fader! Skulle han an dö för bödelns hand, bära de dock ett aktadt och fläckfritt namn! Jag ber dig icke, vara stark och kraftfull, men jag ber Gud gifva dig styrka! Han vare med dig, Han stille vindarna. Han återföre dig lyckligt till ditt ödsliga hem? — — Väktaren ropade med hög röst, 3. Slitande sig ur sin mans armar, återtog hon sin sörklädning. Derester lutade hon sig ett ögonblick mot honom. Nu öppnades dörren. — — Farväl, farväl! ännu en kyss! Guds frid med dig, dyra, älskade maka!