icke... icke vill jag bedja ondt öfver er... men i min själ är jag öfvertygad, att er obarmhertiga handling förr eller senare återvänder till er dörr? — — Icke ollenast hans dröm, men orden i hans makas bref, — voro dessa ord en tillfällighet? — återkallades i dessa ögonbick i hans minne. Ångesten arbetade inom hans bröst. Ilan vacklade. — — Stig upp, stig upp.. lemna mig tid till besinning! —— Vi hafva ingen tid derull. I öfvermorgon måste jag återvända till Finland. Mina pligter, som moder ålägga mig, att icke uppskjuta min afresa. Mina barn behöfva mig. — — Förande handen än öfver pannan än mot sitt våldsamt klappande hjerta, erfor han 1 denna stund en känsla, som han förut aldrig förnummit under sin tjugufyraåriga lefnad. Orörlig låg hon qvar, med pannan lutad mot golfvet. Han gick till bordet. Mekaniskt tog han Amalias bref i sin hand läsande för andra gången följande: abu min August måste losva mig, att aldrig med ett nej, möta en bedjande blick. Oförmörkt förande skriften mot sina läpppar, vände han sig mot bedjerskan. Med våld uppreste han henne. Asynen af det krithvita ansigtet, de vilda stirrande ögonen, de skälfvande läpparna, kommo honom att återigen med en rysning vända blicken från den olyckliga, som han omslöt med sin ena arm. Han kände huru hon arbetade för att lösslita sig från honom. Gifvande efter för hennes bemödanden drog han tillbaka armen och då han slutligen vågade möta hennes blick yttrade han med bruten röst: Ni har segrat... och vet ni hvem ni har, att tacka derför? ...? — — Er och Gud? — — Han förde handen till bröstet och framtog en vid detsamma dold guldboett. llan tryckte på en fjeder, och nu höll han för hennes ögon ett vackert porträtt af en ung qvinna. — — Henne — svarade han med upprörd ton. — — Er maka?