En Episod från slutet af förra Ärhundradet grundad på Sanningen. Svenskt Original. (forts. fr. N:o 27) — Tack min hedersgosse! Herren vet hvarifrån du tar penningar. Skulle jag gifva dig något binamn eller spenamn, eller huru man behagar kalla det, vore det: banken. Lär ut din hemlighet. — Hvilken hemlighet? skrattade Lindau. — Den att alltid hafva penningar inne. -Åh de tryta för mig ock, men jag har mina gifna maximer, som temligen förmånligt inverka på min plånbok. Jag handlar icke något, som ej är högst oundgängligt, på kredit. Jag spelar aldrig kort, dricker icke utan på större gästabud, och då så sparsamt som höfligligheten det medgifver; jag har inga förbindelser som taga min kassa i anspråk. Kortligen, jag är en skarp hushållare, anses snål, nästan girig, men det bekymrar mig föga. Jag beböfver aldrig frukta några björnar. Jag vaknar lugn hvar morgon, somnar likaså hvar afton, ty jag har ett mjukt, skönt örongott, som heter: ett godt samvete. För första gången tyckte sig Cederpalm skönja en tår i kamratens öga. När Lindau aflägsnat sig utbrast Cederpalm högt för sig sjels: — En prägtig gosse! jog är syra år äldre än han, men han har mitt förstånd, fyra gånger om. Besöka henne måste jag ... men huru göra det så hemligt, att det ej förmärkes? En ytterlig försigtighet vore här af nöden; om något umgänge mellan honom, som varande en af de vid Fre