vanlottad man. — Jag har länge stått här vid fönstret och sett huru du samtalat med ett fruntimmer. Gift eller ogift —skrattade han — är du dig alltid lik. — Retad återtog Cederpalm — Hvar står det skrifvet, att en gift man icke får tala vid ett fruntimmer? — Det är skilnad på att tala och tala. Tror du ej, att jag genom rutan, såg den vältalighet du inlade i dina ögon, då du samspråkade med henne. Det var, efter hvad afståndet tillät mig skönja, ett ganska vackert fruntimmer. — Det är icke hennes skönhet, utan hennes olycka, som väcker mitt intresse. — Har du på några minuter kommit under fund med den? — Gissa hvem hon är? — Det hvarken kan jag eller ens bryr mig om; hon är mig fullkomligt likgiltig. — Det blir hon icke, när jag säger dig, att hon är Öfverste M:s maka. Med någon förvåning inföll Lindau — En af de på Fredikshof beryktade statsfångarna? — Ja! — Med rynkande ögonbryn återtog han. — Icke kan jag förmoda, att du med henne ingått någon underhandling? — I hvilket fall? — Om ett hemligt besök hos hennes man? Efter några ögonblicks tvekan, svarade Cederpalm -Det är mig ej möjligt, att ha något fördoldt för dig. Öfverstinnan M. har, för att träffa sin arresterade make rest öfver hafvet. Gråtande har hon bönsallit hos mig, att föra henne till honom. På bordet lågo krigsartiklarna. Lindau tog dem i