Några enfaldiga tankar vid läsningen af s. d. Rektor J. N. Cramers i Bihang till N:o 21 af Gotlands Tidn. för år 1860 införda otros-Opusculum. Adjunkten C. Norrby är då — nb. efter Cramrs och dess själsfrönders förmenande — tillintetgjord. och jemte honom äro äfven alla djeflar, ja sjelfva helvetet tillintetgjorda. Dock, de funnos ju aldrig dessa förskräckliga andar och deras, om möjligt, ännu förskräckligare hemvist: de voro endast en dum, tanklös och sjuk, af en falsk och oförnuftig religion född och närd inbillnings foster. Så hafve vi då icke mera något från det hållet att frukta. Jubilera, du Otro! gläd dig, du Ondska! — glädjer eder, j Luster och Brott af alla slag! — I kunnen nu obejdadt häda och rasa, utan att derföre behöfva frukta särdeles farliga följder; ty Cramr säger ju — och hans ord måtte väl vara tillförlitligare än Skriflens — att menniskan, om hon än icke helt och hållet kan undvika de naturliga följderna af sitt lastfulla och syndiga lefverne och den positiva lönen derföre, sådant likväl numera betyder föga, sedan djeflar och helvete icke finnas, och menniskan dessutom i en oändlig evighet får god tid på sig. för att genom lidande och förädling godtgöra det, som under jordelifvet blef försummadt eller brutet, och osåledes slutligen blifva Gud värdiga — ty Hr Cramr medgifver dock hvad väl ingen, utan att blottställa sig för att blifva ansedd för en klomplett fåne, lärer kunna förneka, näml. att en Gud finnes: medgifva hvad ej ens den råaste hedendom, den mest förstockade otro kunna förneka, Och hvilken skön och sublim tanke sedan för högmodet, värdig sjelfve Satan — om denna, nb., numera finnes — att ej behöfva tigga Gud och Hans föregifne eller detroniserade Son, den förhatlige Christus, om nåd, förbarmande ochesalighet, enär intet syndasall egt rum, ingen arfsynd finnes, och således ej heller någon godtgörelse eller försoning kan komma i fråga. Den smula verksynd, som menniskan kan hafva, och hvilken är alltför synbar för att ens af sjelfva Cramr kunna bortresoneras, horer, enl. Hr Cramår, endast till den naturliga utveckling af menskligheten, hvarigenom denna mensklighet paf egna kraftern — Guds bistånd är naturligtvis alldeles öfverslodigt — kan höja sig Hur råhet och naturtillstånd till andlighet och civilisation och samhällsdygdere — några andra, några ännu högre dygder finnas ju icke; eller, om de möjl. finnas, äro de alldeles öfverflödiga. För öfrigt är Gud icke så nogräknad med menniskan: Han fordrar endast — ty Cramr säger det — den efter hennes förmåga och förhållandene. det v. s. efter omständigheterne, afpassad mensklig dygda. (Jemför med det ofvan sagda det stycke af ofvannämnde Opusculum, som på 2:dra sidans 3:dje sp. börjar med orden aQbDet är för öfrigt klart, att mina recensentera!) Skada och ledsamt blott, att Cramrs utsagor äro något olika med Skriftens. Men, hvad betyder sådant för den, som, med undantag af den utaf hela naturen påtvingade sanningen, att en Gud finnes, icke tyckes tro eller vilja tro på något annat än det, på hvilket han kan taga med händerna. Hvad betyda för honom utsagorne af sådane män som, 1. ex., yden ädle Landtmannens från Palestinas. de fyra Evangelisterne. en Petrus, en Paulus, en Luther? Om de någonsin lefvat annorstädes än i inbillningen (ty vi, vi, som nu lefve, bafve icke tagit på dem med våra egna händer, eller sett dem med våra egna ögon, eller hört dem med våra egna öron), så måste de antingen hafva varit bedragare, eller bedragne, eller sanlaster och svärmare, eller rent af fånar eller narrar; och hvad betyda sådanes vittnesbörd emot en J. N. Cramårs ? Icke kunna Guds styrelse-principer, Hans rådslut, Hans vägar, Hans rättvisa, Hans fordringar af menniskan vara annorlunda beskaffade än Cramer vill hafva och tänker sig dem. Sådane voro de tankar, som vid läsningen af meranämnde Opusculum uppstodo hos mig. Jag vill ej neka, emedan jag lika mycket afskyr lögnen och skrymteriet som hösmodet. att uttrycken för sagde tankar ej bära en så christlig stämpel som de bordt; men med den själens öfvertygelse, den hjertats värma, hvarmed jag — syndoch bristsull som jag s. ö. är — bekänner mig will den Gudomliga lära och tro, hvari jag, genom Guds nåd, varit nog lycklig att födas och uppfostras, var det mig icke så lätt alt bibehålla sinnets fullkomliga jemvigt. Hade Hr Cramer endast för sig sjelf behållit sin tröstlösa så kallade tro och sin förderfliga lära, sådane de båda i ett klart sammandrag visa sig i ofvananförde stycke eller otros-progamm, så hade sådant, i anseende till den stora fara för honom sjelf, som dermed måste vara förenad, blott varit att beklaga; men då han af alla krafter — såsom det tyckes — äflas att vilja bibringa andra samma tro och lära, och derigenom störta flere än sig sjelf i förderfvet — då torde en alltför långt utsträckt tolerans snarare förtjena tadel än beröm; iy den vore icke hvad sjelfva ordet antyder — den vore fastmera likgiltighet och köld, Hvad för öfrigt motiverne