gryningen, Marci och Luce ganska bittida och Johans nis då ännu mörkt war måste wi sluta, att det dock war ganska bittida på morgonen, fom qwinnorna kommo till grafwen. Men då war grafwen redan tom, och ängeln (enl. Math.) eller den unge mannen (enl. Mare.) eller de två männerne (enl. Luc.) förkuns nade då, att Jesus redan war uppstånden. Som ins genting antyder att qwinnorna sammanträffat med mwäks tarena eller med dem samtalat, och fom Matheus låter wäktarenas ankomst till staden blifva liktidig med quwins nornas bortgående, och fom mi af framftällningen hos Johannes måste sluta, att Maria Magdalena icke wid grafwen hade funnit någon, den hon kunde fråga, Owart De hade lagt Hhonom; få måste wi och antaga, icke blott att wäktarena redan wid qwinnornas ankomst hade huns nit hemta fig från den förskräckelse, af hwilken de wid Jesu uppståndelse mwordo fom de hade warit döde, utan äfwen att wäktarena redan före qwinnornas ankomst ha de hunnit draga fig undan. Will Hr N. sedan hålla fig wid det hebreiska fpråkbrufet, enligt hwilket dagen började kl. 6, få — hafwe mi ingen tredje dag att taga med i räkningen, äfven om jag wille tillåta Hr N. att räkna de par sista timmarne af Fredagen för en dag eller för hela Fredagen. Det hjelpte således icke en gång att låta Jesus uppstå på tredje dagen. Och få komma mi till talet om tiden för Jesu kors fästande. Af Math. 27: 45 och Luc. 23: 44 blir alls deles icke klart, att Jesus wid sjette timman redan en längre stund hängt på forfet. Gifwer man akt på den grekiska terten, få måste tidsbestämningen hos Mathens, och få bör tidsbestämningen hos Lucas hänföras uteflus tande till mörkret, och båda verserna betraktas såsom en öfwergång eller inledning till den omedelbart följande bes rättelsen om Jesu död. Den smwenska bibelns Och hos Matheus och detta hos Lucas får ite förwilla. Att ty: da nämnde werser så, fom skulle det näst före dem berät: tade promt hafwa händt eller egt rum före den fjette timmen, är godtyckligt. Som hwarken Matheus eller Lucas angifwa tiden för Jesu korsfästande, och alldenstund det will synas mycket likligare, att mörkret fick beteckna hela den tid, under hwilken Jesus hängde lefwande på koriet, än just hälften af denna tid, så blir det twertom antagligt, att både Matheus och Lucas welat angifwa just sjette timmen såsom Jesu korsjfästelsestund. Man kunde således få Matheus, Lucas och Johannes att rörande tiden för Jesu korsfästande öfwerenostämma; men sålunda skulle tiden för Jesu uthärdande på korset afkortas till hälften, och denna tid blir t. o. m. efter Marci uppgift alltför korrt, för att ide råka i strid med allt hwad man har sig bekant om korsdödens långfams het. Det är derföre man låter Marcus hafwa rätt, men twingar Johannes att räkna romersk tid. Med samma godtycke kunde man eljest lika wäl hafwa ifrågasatt rif: tigheten af den förres, fom af den sednares uppgift; ty för det antagandet, att Johannes räknat romerska time mar, har man ie heller något enda annat rimligt be: wis eller skäl än det, att de både evangelisternes uppgif: ter eljest råka i strid med hwarandra. Men det är, fom sagdt, Marci uppgift man anser sig böra hafwa beftån: dande. Marcus får derföre behålla sina judiska timmar. Johannes deremot skall, när han talar om tiden för Jesu korsfästande, följa romerskt bruk, men när han talar om tillredelfedagen och judarnes anhållan hos Pilatus om påskyndandet af de korsfästes död och borttagandet af des ras kroppar, på det att dessa ide måtte blifwa qwarhäns gande på korsen öfwer fabbaten, och när han således läter sabbathsdygnet efter judisk fed ingå med aftonen i st. f. med midnatten, då får han åter lof att wara jude. Man låter fig ide afskräckas af det motsägande deri, att Johannes sålunda i en och samma wers, i bredwid hwar andra stående ord. blir än jude, än romare i det han ins delar judarnes Påftatillvedeljedag i romerska timmar, men låter den börja och sluta efter judisk fed. Behöfwer man weta något mera för att inse, att den fak är sjnk, fom förmår theologerne att utan något bewis för riftigs heten af en sådan åtgärd, och endast derföre att skriften skall wara gudomlig och således måste befrias från en motsägelse, låta Johannes ensam, eller just Johannes, och endast på detta ställe, begagna den romerska timindelningen? Sedan Hr N., fom förmodligen tycker, att de ereges tiska eller apologetiska upptäcker han med ledning af en eller annan författare gjort, böra wara nya för alla, ders före att de äro det för honom, till min underwiening ans märkt, att läsarten mwid sjette timmen i Joh. 19: 14 är omtwistad, yttrar han den förmodan, att det för mig skulle blijwa en ganska fatal omständighet, om denna feriande motfägelfe skulle Helt enkelt bero af en oriktig låsart. Att åtskillige exegeter gerna skulle wilja i nyfnämnde wers, och för att undanrödja den feriande mots fägelten, läsa tredje timman i ft. f. den sjette, det fan dock icke förundra den, fom bedrifwit fina studier nog bår de sjelfständigt och fördomsfritt, för att komma under fund med de kyrklige theologernes fätt att gå till wiga. Will Hr N. göra fig beswär att genomläsa min bok, få stall han finna, att jag warit beredd t. o. m. på en sådan fatal omftändighet. J min tanke fan med begreppet om en särskild uppenbarelse icke förlikas det antagandet, att Gud skulle låta denna uppenbarelses lydelje oc innehåll