Lördagen och Söndagen samt en eller på fin höjd ett par timmar af Fredags aftonen. Det är denna tid, fom skall utgöra tre dygn. Det är dessa två nätter och denna ena dag jag ansett ide motswara hwarken de tre dagar och tre nätter, om hwilka Jesus talar Math. 12: 40, eller de tre dagar, om hwilka han talar Joh. 2: 19. Detta i korthet. För öfrigt hänwisar jag till min bok, hwilken i detta fall gifwer åtskilliga både förklaringar och antydningar, äfven med asseende på Jesu förhållande till Esscerne, och dessas medwerkan mid Jesu både uppståndelse och himmelofärd. När Hr N. säger, att saken ej uteslutande hänger derpå, att ingen timme eller minut får saknas i de ans gifna tre dagarne och tre nätterna, få erinrar jag hos nom, att här ite blott är fråga om, huru länge Jesus låg i grafwen, eller huruwida hans lekamen icke redan Fredags aftonen derur förswann, utan äfven derom, hus ruwida i bibeln finnas motsägelser, hwilka ide kunna förs likas med begreppet om Gud såsom bibelns författare. När Hr N. söker komma ifrån saken med den förkflarin: gen, att hbufwudändamålet med Herrens förutfågelje är att hänwisa till fin uppståndelse, få varar jag, att om bibeln skall wara Guds ord, få är det ite ordet, fom skall rätta fig efter kyrkan, utan det är kyrkan och def tjenare, fom skola rätta fig efter ordet. Det är dessutom ett eget sätt att trösta fig, när man låter Gud hafwa misstagit eller misssagt fig i bisaker, endast han får rätt i hufwudsak. Om Hr N. mill tro på Jone underbara uppehåls lande i och räddning ur hafowidundrets buk, få fon jag naturligtwis icke förbjuda honom det. Det wissa år, att få wida kristendomen förklarar bibeln wara Guds ord, så får ingen anse sig för en rätt kristen, som icke tror äfwen på detta under, hwilket eljest till följe ar def oförs sonliga strid mot all mensklig kunskap om den materiella werldens och naturens lagar och erfarenheter, målte blifwa för det menskliga förnuftet lika obegripligt, fom når gonsin en werkligen död menniskas uppståndelse till ett jorlsatt jordiskt lif. Såsom af Jesus sjelf åberopadt och lagdt till grund för förutsägelsen i Math. 12: 40, måste detta under ockjå anses stå i närmaste samband med Jesu död och uppståndelje. Om derföre Hr N., der han bes gagnar ordet hafäömwidunder i st. f. stor fiff efter fval: fife, will antyda, att berättelsen om detta Jone ävens tyr ide bör förstås efter orden, utan bildlikt, och att med hafswidundret skall menas något för den tiden oläkligt fartvg eller s. k. sjöspöke, så gör han icke någon särdeles tjenst åt den sak, hwilken han med sådan ifwer förswarar. Han gifwer nämligen sålunda sine läsare anledning att antaga, att den förutsägelse, som grundades på en lik: nelse, sjelf wille förstås allenast såsom eller om en lit: nelse. Så widt man hittils har sig det hedreiska fprås fet bekant, talar dock Jon. 2: I om en for fit. Bes rättelsen om Jonge wistande i dennes buk angifwer fig icke heller wara en liknelje, utan will påtagligen wara en historisk framställning af ett faktum. Företager man fig att promt tyda det ena bibelftål: let efter orden, under det man twingar det andra att, alltefter fom det kyrkliga systemet eller förnuftet fordrar, innebära en annan mening, än det naturligen will har: wa; få förnekar man efter eget godtycke det gudomliga ordet att allestädes wara allwar, eller att få wara hwad det för hwarje gång angifwer fig wara. Den lutherska kyrkans uppfattning af bibelordet borde få anses angifwen ar Luther sjelf, der han få enwist widhöll fin nattvardös lära och få pockande och ofördragsamt afwisade efter om tetgjorde alla Landigrefwen Filips och Zwinglis m. fl. bemödanden att tillwägabringa enighet och enhet emellan protestanterne, endast och allenast derföre, att Jesus säger: Detta år min lekamen m. m. Man må för öfrigt anse Luther konsequent eller icke konsequent, så uttalade han dock wid detta tillfälle på det vbestämdaste fin åsigt af bibelns rätt att blifwa tydd efter orden. Hr N. säger att fwilan i grafwen oh uppståndelsen äro för handen såsom obestridliga fakta. Detta gäller dock allenast under wilkor af tro på nya testamentets gudomlighet och sjanning. Att för öfrigt Jesu uppitäns delse i kyrklig mening blifwit och fortfarande blifwer ar mycket många förnekad såsom faktum, det är nogsamt bes kant. Jag behöfwer ide göra Hr N. uppmärksam derrå, att kristendomen ännu råder öfwer allenast en del af menjts ligbeten; jag beböfwer ide påminna om de ar så många millioner menniskor befända religioner, hwilka hafwa Ina gen särskild uppenbarelse, eller en annan än de kristnes; jag will icke heller åberopa de många utombibliska för: klaringarne öfwer Jesu död och uppständelse; men St? darne, hwilke dot erkänna gamla testamentet eller större delen af wår bibel, förneka än i dag nämnda lobestridliga faktum, och hajwa af Jesu förswinnande ur grafwen en helt annan åsigt, än de kristne. Betecknande är i detta fall hwad Matheus berättar om de judiske önverilepres sterne, hwilke redan på förhand beredde sig på nämnda förswinnande, och ansågo fig hafwa reda på, hurn dermed skulle tillgå. De hade således reda på den Jesu föruts sägelse, hwilken måtte hafwa warit sjeliwe apostlarne obe kant, eller hafwa alldeles fallit ur apostlarnes minne, ef ter desse an sågo den första underrättelsen om Jesu upp: ståndelse såsom galenskap. Eller skole wi antaga, att 3 . Fgfarne inssao. Att tiden från Fredaas aftonen