andlighet och sann wetenskaplighet ej blott tunna sörenas, utan äfven befrämja hwarandra, att wetenskapen ej förs lorar någonting på att nedlägga fin krona wid Christi kors och att troolifwet minner i klarhet genom tankens skärpa. J den troendes hand är den menskliga lärdomen ett mäktigt wapen, understundom ganska tjenligt till att dermed floppa de Sadduccer munnen till, att wisa halt: lösheten af deras wisdom och den tröstlösa tomheten af deras scepticism, och ju större och grundligare wetenfbaps lighet, desto större bewisningskraft. Ocksåa har Chriftenz domen sin yttre sida. Den har sina heliga urkunder, är grundad på historiska facta, har sjelf en historia och framträder under timliga förhållanden i ett ordnadt ut: wärtes samfund. Här är då ett vift fält för wmwetenffapen, och kyrkan har ej förfummat att taga henne i fin tjenst. Kyrkans Herre har och wetat begagna den menfö liga forskningen till sitt namns förherrligande, och det äfwen då, når denna forskning wändt sig tiendtligt mot Hans uppenbarelse. Hafwa ej Ninives och Babylons ruiner wid slagen af Layards hammare måst stå upp ur sin aska, för att intyga det G. Testamentets historiska trowärdighet, måste ej till och med den Arabiska öknens klippor gifwa samma wittnesbörd? Huru många af de förmenta motsägelserna i Skriften måste ej wika för en grundligare och allsidigare forskning i språk, historia och palacologi, och måste ej just nu de hitintills hermetiskt slutna österländska klostren öppna fig och utlenna Aritt: liga handskrifter af den ålder och det wärde, att de med rätta aktas Bland de dyrbaraste wetenskapliga fynd? — Wi öfwerskatta ej allt Detta; mi hafwa redan förut mi fat, att det enda egentliga bewiset för Christendomen, är Christendomen sjelf och att yttre bewis tjena till intet der det inre saknas, men med tacksam glädje emottaga wi alla tecken Herren gifwer på sin sannjärdighet och trohet, och wi söka gifwa Honom Hans gåfwa tillbaka genom att anwända den till Hans Namns pris. Må det sednast sagda tjena till förklaring, hwarföre wi nu gå att bemöta de påståenden Hr C. gjort om mots sägelse emellan de Skriftens utsagor, wi i början af mår uppsats nämnde, ändock wi deraf ej wänte några wigtiga resultater för sanningen, äfven om wi, såsom wi hope pas, skulle lyckas uppwisa grundlösheten af de gjorda be: skyllningarne. Hr Cramer fan ej finna profetian i Math. 12: 40. fullbordad genom wår Frälsares hwila i grafwen från Fredagsaftonen (kanske noggrannare Fredagseftermiddagen) till Söndagsmorgonen och derpå följande uppståndelsee. För att Hr C. skall wara nöjd fordras wäl, att ingen timme eller minut får saknas i de i Math. 12:40. ans gifna tre dagarne och tre nätterna. Oss synes dot, fom om saken ej uteslutande hänger derpå. Hwad är hurmuds ändamålet med Herrans förutsägelse? Påtagligen det, att hänwisa till fin uppståndelse, såsom det tecknet, fwars igenom Hans gudomliga fåndning, ja hela Hand åter: lösningswerk skulle bekräftas, och i sammanhang dermed anförer Han Jonae underbara uppehållande i och rädds ning ur hafswidundrets bnk, såsom ett förebildande under. De gifna tidobestämmelserna åter kunna endast i andra hand komma i betraktande och kunna tillerkännas endast relativ wigt. Då hwilan i grafwen ech nppståndelsen äro förhanden såsom obestridliga facta, få är oc profetiz an i det wäsendtliga uppfylld. Dock wilja mi härmed icke säga, att den angifna tiden är af ingen betydelse och att det är likgiltigt huruwida förutsägelsen i detta stycke blifwit uppfylld eller ej. Fastmera tro wi, att Jesu ord äfven i detta hänscende gått i fullbordan, får fom uppenbart är för den, fom ej hänger upp fig på bo: stafwen och hårdrager den, för att finna skäl för sin otro. Om man neml. fattar de tre dygnen ide efter wårt sätt att tala, enligt hwilket tre dygn nödwändigt äro 3 24 timmar, utan i öfwerensstämmelse med det Hebreiska språfbruket (och hwem will wäl neka att man härwidlag Fan och bör derpå fästa afseende 2), få får saken ett helt annat ulseende. Enligt detta språkbruk war ett dygn (nyktämeron 2 Cor. 11: 25.) ej nödwändigt 24 time mar, utan en del af dagen och natten fick ofta detta nanm. Cå knnde ock endast några timmar af en dag rätt och slätt kallas för en dag, tre dagar med fina mellanliggande twå nätter för tre dagar och tre nätter, ja en fortare tid af dygnet sättas för dygnet i dess helhet. DÅ Skriften will utmärka en tidslängd, få nämner den alltid dagarne och nätterna särskildt, utan att man bes höfwer, ja omöjligen kan antaga att alla dygn haft fi na fulltaliga timmar, såsom det oc är uppenbart att Ekriften sjelf ej menar en dylik mikrolegisk noggrannhet (je t. ex. I Mos. B. 7: 4., 1 Sam. B. 30: 12., Job 2: 13., Math. 4: 2.). Det bade kanske warit nödigt, att Hr C., innan han företog sig att tillskrifwa fanninz gens Herre en osanning, hade tagit nu anförda omftåns digheter i betraktande. Will man, utan att göra arne ende på språkbruk och andra förhållanden, fom tjena till en historist uppgijts eller händelses belysning, företaga sig granskningen af historiska facta och utsagor, då kan man swårligen preftera något, fom förtjenar namnet eriz tik. För öfrigt torde Herren sjelf bäst kunna förklara fina egna ord. Wi hänwisa då endast till Math. 17: 23. och 20: 19. Der säger Herren, att Han skulle upp: få på tredje dagen. Detta måtte wäl då wara dets ML