lom ej bör till legoherdarnes wisserligen ganska talrika skara. Der det lefwande wittnesbördet frambäres och förs kunnarens personlighet är borgen för hans redlighet, der är det kraft i talet, om det också är aldrig så enfaldigt och dess fotm bristfällig, der är Anden den, som wittnar att Anden är sanningen 3). Då blir ordet ett tweeggadt swärd, som går igenom tills det åtskiljer själ och ande, märg och ben, samt är en domare öfwer tankar och hjers tans uppsåt. Ja, då är just det swärdet i gång, om hwilket Hr C., med origtig tillämpning på sin predikan i G. T. N:o 14 talar; då blir der bland menniskorna merändels ett buller om den mwägen, i det att några gifwa sanningen rätt, under det att andra, fårade af def udd, men utan att släppa fin fiendelighet, resa fig upp mot densamma, säga emot och tala hädelse (Ap. G. 13: 45). Och Guds rike går fram med makt, om och mos tadt af bål och lågor; af konungar och pöbel, aftverldås lig wiohet och wetenskap. Eller år ej detta Chriflendos mens historia. Uppstod ej mot de tolf fattige, wärnlöse och i werldolig mening obildade fiskarena, med deras galna predikan om korset, alla werldens och helwetets makter? Skränade ej emot dem en lössläppt hednisk och judisk pöbel, stod ej det stora kejsardömet med alla sina wapen upp för att mot Christendomen genomföra sitt non licet esse? Hwässte ej den högsta wetenskap och ffarps sinnighet mot den fina ännu fruktanswärdare wapen och bekämpade ej hedendomens ädlaste andar af all makt den dem få motbjudande mwidfeepeljen? Mot allt detta fats te Christendomen det enkla mwittnesbördet och fina mars tyrers blod och — segrade. — En annan tid fom, fes grens (man skulle mahända i wiss mening funna falla Den nederlogetso) tid. Der blef ej blott ro och frid; Christendemen fom till heders i werlden. Då glömde de, fom berömde fig ar dess namn, wittnesbördet, och walde en mycket begwämare utwäg till sanningens utbredande och förs var, det werldoliga swärdets. På samma tid börs jade man med allt större flit hopsätta de många kon stiga bewisen för Christendomens sanning. Dot, äfwen faljfa religioner hafwa fina martyrer ech swärmeriet begår ofta ingenting hellre än att få låta fitt lif för fin tro. Martyrskapet är derföre ej ett ofwiks ligt kännemärke rå sanningen. Men torde hända att heligheten är det. Wi tro att så är, och fråge då: har ej Christendomen infört heligheten i werlden och är ej denna omständighet ett ojäfaktigt wittnesbörd om Chriftens domens gudemliga börd? Hwad wore werlden utan Chris stendem? Om wi blott jemföre de christna folkens fedlis ga ståndpunkt med det gamla Greklands och Roms, med all deras skimrande civilisation och höga bildning, hwilken himmelowid skilnad märkes ej redan här! Och dot Hafs wa de nuwarande culturfolken, i deras helhet betraktade, ej emottagit mer än en ringa del af den helighetens Ans de, fom är Christendomens lif, ännu widlåder mycken hes dendom både staternas författningar och lagar, folklifwet och isynnerhet politiken. Ockjå är antalet af sannskyldigt hele gade christliga personligheter inom christenheten ganska ringa. Men der en sådan personlighet finnes, der är det uppenbart, hwartill Guds Ande förmår göra en syndare. Med afräkning af mensklig skröplighet, märkes der hos en sadan menniska, hon må nu wara utrustad med hög mensklig bildning eller den enfaldigaste landtman, en förs underlig wishet i omdömet, en personlig kraft, ett feds ligt allwar, en slags själens koskhet och ett kärlekosinne, som fåfängt skall sökas hos någon för Bibeln och dess ande främmande person. — Att emellertid den äkta drifts liga dvgden torde wara någonting helt annat än den ges nemstmliga samwetegrannhet, hwarom Hr C. i fin bok lärer tala och hwari han fer den högsta menfeliga fulls komlighet, men fom i werkligheten ganska wäl fan wara förenlig med hedendomens hjertlöshet, det sätte mi ingas lunda i fråga, äfwensom wi frukte att ett rättsinnigt mwäs sende i Christo ej af Hr C. kan förstås, utan af honom misstänkjamt eller hanfullt betraktas såsom en icke rent mensklig dygd. (Hwad? Om det då skulle wara något gudomligt i den? 2 Petr. 1: 4.) Af det ojwan anförda skulle kanske någon wilja draga den slutsatsen, att wi förflygtiga Christendomen i en ins skränkt och utjwäfwande subjectiviom och att wi äro ans stuckne af objeurantismens fiendtlighet mot wetenskap och konst. Så är dock ingalunda förhållandet. Jnnerligt tillgiine den Ev. Lutherska bekännelsen, taga wi det nos ga med def renhet, öfwertygade som wi äro om dess ftos ra företräde framför hwarje annat kyrkosamfunds lära. Wi wete ock, att utan samfundets normerande och tufs tande inflytande råkar individen in på de betänkligaste afs wägar, rusar godtpkligt ästad efter driften af egna hugs skott och slutar med det tygellöfafte sjeliswåld. Samfuns dets objectiva wälde är Dderföre lika wigtigt, fom fubjecs tivitetens rätt, oh personlighetens sunda utweckling beror på det råtta förhållandet emellan dessa begge poler. Doc, fåfom individen ej får lösrycka fig från historiens och samfuadets objectiva makter, få måste och samfundet upps jostra till frihet, såwida det ej skall blifwa en tvångds 3) Wi sätta wijsst ide i fråga, utan wilja snarare mot hwem som helst, efter förmåga, sörswara den satsen att Guds ord är kraftigt 1 fig sjelft och fan werka äfwen om det frambäres af ohelgade läppar. Men det kunna wi ej få uti of, att dess werkan är densamma i I den troendes, och i den otrognes mun.