lära, som e; ar dess egen. Dch detta helt naturligt; ty sanningen wet ej af någon tolerance mot lögnen, och är af för hög hörd och för mycket säker på fin egen kraft för att behöfwa eller wilja beställsamt fria efter mennis skors bifall genom att låta dem bestämma i hwad drägt hon bör möta dem för att af dem med gunst och wälbes hag motttagas. Den brister för öfrigt wisst ide i bewis, men nu har hon olycligtwis walt ett bewisningosätt, fom ej är i åtskilliga personers smak. Christendomen är ej blott lära, utan äfven och hurts wudsakligen lif. Bibelns egendomlighet beror just på detta förhållande. Den utgör ej en samling af abstracta sedereglor, såsom Confusii Kings, den gifwer ej en mängd föreskrifter för utwärtes religiondöfningar, såsom Storan, den demonstrerar ej såsom Euklides; den är till hela sitt wäsende personlig, både i den meningen, att den rörer sig omkring Christi person, såsom def centrum och hjerta, och i den meningen, att den perfonligt talar till det perfons liga i menniskan för att bringa Henne ett personligt förhållande till Gud. Guds ord will träffa menniskan i samwetet, på samma gång det upplyser förståndet, det will böja och helga hjertat och wiljan, under det att det är wen gifwer den enda tillfredsftällande lösningen af tillwarelsens gåta. Häraf torde wara uppenbart, hwarföre Bibeln gifwit anledning till så många kyrkor och secter, hwilka hwar för sig på henne beropa sig. De hedniska religiono systemerna weta af inga sådana. Hwarföre? Derföre, att de äro det, fom Hr Cramår will att Chris stendomen skulle wara, en torr schematism, lika snör rät och lika litet utsatt för missjörstand och förwrängningar, som den satsen, att qwadraten af hupotenusan är lika stor fom qwadraterna af def båda motstående fidor till: sammantagne. En menniskas förhållande till Chriftendos men betingas ej af hennes större eller ringare bildning, hennes skarpsinne eller inskränkthet, utan af hennes mil: ja; och dennas tillböjlighet till sanningen eller kärlek till lögnen, menniskans uppblåsta sjelftillräcklighet eller ens nes känsla af fynd och återlödsningosbehof är här Det af: görande. Den obrutna, sjelswiska wiljan refer fig upp mot Christi kunskap, undflvr ljuset, på det att def ger ningar ej skola blijwa straffa de, aktar Guds wisdom för 2 dårskap, hånar och bespottar den 2), och menar fig derz wid wara i fin goda rätt. Orillgänglig för den ande, fom ur Bibeln talar, stöter fig menniskan på densamma; blind för def organiska fullhet och dess egenskap att inne: hålla och wara ett, om wi få få säga, lifssystem, pockar hon på ett tankesystem, likt Hegels eller Boströms läror; fordrar ej blott en fådan minutiös öftwerensftämmelfe mel: lan alla ord och uvpgifter, att de ej lemna rum för mifförstånd och förtydning, utan lägger äfwen härpå en hur wudjsaklig wigt, och då hon ej finner hwad hon mill, få är förkastelsedomen genast fälld: det är ju tydligt, att få dant ej kan wara ett werk ar den fullkomlige Guden, som gör allting fullkomligt. — Men är då naturen också ej ett Guds werk? Manne då i den ite finnes en feens bar disharmoni, en iplittring och likasom feriande mots fägeljet? Hr Cramer, fom förkastar Bibeln sasom gu domlig uppenbarelse för def motsägeljers skuld, men pås står fig igenom skapelsen hafwa kommit till tron på en Gud, som är rik både på kärlek, wishet och makt, är i sanning lik en krigare, fom, i ssället för att kasta fina wapen rakt fram mot fiendens bröst, under ett högljudt hojtande slungar dem rätt upp i luften, hwarifrån de med dubbel fraft återfalla på hand eget hufwnd. Annorlunda finner den ödmjukade, till redligt falig: hetöbefymmer uppwäckta själen Guds ord. Gripen ar rättfärdighetens ech ewighetens allwar, bedjande, men ej trotsande, och framför allt angelägen om att gifwa Gud Hans rätt, men ej storordigt pockande på sin rätt inför Honom, fer hon ett gudomligt ljus och klarhet der Den andre endast fer förwirring och mörker (act, han wet ej att mörkret endast är i hand eget öga!), hon finner i Guds ord swaren på sitt hjertas ångestfulla frågor, och finner dem endast der. — — Mathematiskt låter Chris stendomen fig wisst icke bewisa, och ehuru detta för dem, fom ej meta af något annat gudoförhållande än begrep pets större eller mindre klarhet, ej af någon annan relts giositet än en tom och andefattig moral, synes wara ett ohjelpligt fel, få är det icke desto mindre en fullkomlighet, wäsendtlig för den fullkomliga religionen, Det är ej en beklaglig tillfällighet. att Christus är mången till fall; nej, Han är just dertill fatt (Luc. 2: 34.). Det är ej ett bewis mot Christendomen, att få många ej funna med den; nej. utan den egenskapen att ewillforligen fröta Pet uppblåsta, Weltwuta och gudstendtliga sianet ifrån sig, wore den ej det swärdet, fom går igenom själen till up penbarande af många hjertans tankar, ej den oswiklige pröfwostenen vå och omutlige uppenbararen af hwad i menniskan bor. Behjertar man det nu framssällda, så finner man lätt, att det egentliga bewiset för Christendomen blir ett fubjectivt, det nemligen fom står i Joh. 7: 17., oh den som will föra Christendomens talan, har icke få mycket att bråka med widlystiga resonnemanger, tom att wit:na om det han sjelf hört och sett d. ä. med hela styrkan af den personliga lifserfarenheten af Christendomens sanning 2) Flendskopen mot Christus behöfwer dock ej alltid framträda oböljd såsom den natna otrons skamlösa hån. Den kan