lands Tiduing De:o 14 detta ar. J det swar på en recension i Gotlands Läns nyaste Tidning, fom Rector J. N. Cramer låtit i ett Bihang till Gotlands Tidning N:o 14 till allmänheten utgå, för rekommer bland annat ett påpekande af den motsägelje, fom förmenas ega rum emellan Jesu ord i Math. 12: 40. och det fom på andra ställen berättas om Christi uppståndelse, hwilken ej skall hafwa inträffat under fåda: ne omständigheter, fom i det anförda bibelstället angifwas; äfwensom emellan Marci och Johannes uppgifter om ti den för wår Frälsares korsjästande. Det will synas, fom Hr Cramr lägger en synnerlig wigt på dessa motfägelser, såsom säkerligen innebärande de eviden taste bewis mot Skriftens gudomlighet. För deras skuld, som af Hr C:s ord möjligen skulle föranledas art tro, det de nämns da motsägelserna äro högst betänkliga, ja olösliga, och fom af Hr C:s framställning i öfrigt kunde komma på den föreställningen, att Bibeln och Christendomen isynnerhet genom arbetet Arfeedet från fyrkan lidit ett swårt, om ej ohjelpligt, nederlag, är nedanstående ferifwet. Må det wara en bekännelse, om det ej förmår wara en segrande bewisning, ett enkelt wittnesbörd med sanningen, om det ej Duger till nedbrytande af lögnens bålwerk. Wi känna ringheten af wåra krafter och wilja ej taga of före mer, än wi funna gå i land med. Ingen bok i werlden har rönt få mycken motsägelse och blifwit få högt wärderad fom den Heliga Skrift. J likhet med Herren Jesus sjelf, är den på en gång ett tecken, fom emot sagdt warder, och ett salighetens baner, sanningens källa och det gudomliga ljus, fom lyser i werldens mörker. Den är både det ena och det ans dra just derföre, ait Jesus Christus, förtörnelsestenen och salighetsklippan, är def centrum, ja def egentliga och ens da innehåll. Den troendes högsta skatt är Bibeln; otrons förargelseklippa, werldsträlens mest motbjudande föremål är samma bok. J wiss mening synas de sednare hafwa skäl för fin förkastelsedom öfwer densamma. Bibeln ine nehåller werkligen mycket, fom ohjelpligt stöter menniskor af en wiss beskaffenhet för hufwudet. Seeptikern t. er. skall alltid finna icke så litet att mot den anmärka; den skall synas honom full af orimligheter och fnarare befrätta hans twifwel, af hwilka han få ofta yfwes såsom bewis på wetenskaplighet och skarpsinne, än oemotståndligt häfwa dem. Häri finner naturligtwis Hr Eramer, och de fom med honom öfwerensstämma, den största förwändhet och ett oomkullkastligt bewis mot Bibelns gudomliga ursprung, ty wore Bibeln Guds ord, få skulle den, enligt deras förs menande, öfwertyga alla, då det, enligt famma flutledningskonst, är med Guds egenskaper oförenligt, att Han skulle inlåta sig med en menniska och brista i bewisning. Gud skall ställa så till, att der ej lemnas den menskliga illfundigheten eller dumheten något kryphål, hwari den kan gömma fig undan den för fött och blod förfärande nöds wändigheten att på allwar gifwa fig in med Gud. Nolens volens måste menniskan låta fia upplysas, ommwäns das, helgas och saliggöras 1). Wi kunna knappast täne fa of en mera träaktig uppfattning af ethiska och relis giösa förhållanden, än den fom ligger i en dylik tanker gång. Den gör sjeljwa werket all sann religion omöjs lig, då den, få mycket än motsatsen försäkras, gör reli: gionen till ett tanketing, likasom tanken, och ej hjertat och wiljan wore menniskoandens centrum; den tillintets gör menniskans sedliga frihet, denna endast åt de förnufs tiga warelserna skänkta gåfwa, fom af Gifwaren (må ut trycket förlåtas!) dock på det noggrannaste respecteras, och fom gör det möjligt för menniskan att blifwa ewigt fas lig, derföre att hon fan wälja fördömmelsen. Ekall färs leken wara möjlig (och utan kärleken är religionen ej religion). få måste och hatet wara det; ffall ett fritt öfwerlåtande till Gud kunna ega rum, få måste der och wara rum till motstånd och fiendtlighet. Men såsom eld endast af eld kan upptändas, så födes kärlek endast af kärlek, isvnnerhet om der är ett hat och en trälaktig fruks tan att öfwerwinna hos den, i hwars bröst kärlekens 1åga skall införas. Men kärlekens rot är tron, förtroens bet, fom ej är en aft af och i förståndet, utan af mils jan, ehuru för ingen del förståndets werksamhet derwid är utesluten. Derföre är Skriften så affattad, att den framför allt will wäcka tron på Guds kärlek till en fals len werld, men detta ej genom klyftiga förnuftsbewis, us tan genom wittnedbördet om och beprisandet af denna Guds kärlek. Och detta gör Bibeln på ett sådant fått, att endast den mest förstockade sjelfwiskhet, som just är fiendtlighet mot Gud. fan wärja fig mot allt intryck af densamma. Derjemte är der i Skriften en höghet och ett majestät, en kraft och renhet, ett djup och en flare bet, en enkelbet och ett lugn, fom fåfängt sökas i någon menniskoskrift, och fom oemotståndligt griper den, fom ej saknar all receptivitt för sådane ting. Den rörer sig ock i den fullkom ligaste frihet, och, med all den noggrannhet, som utmärker dess utsagor, så wet den af intet ängsligt, mikrologiskt punkterande, af intet skoggt och jjeskigt äftans de att i alla de minsta detaljer försäkra fig mot miftyds 1) Wi weto ef om Jr C. har på Vibeln tillämpat detta resonnemang. Efter hwad wi bört har ban doc sörkastat Christi underwerk, bland annat derföre, att de ej mäktade öfwertvga menniskorna om Jesu gudomliga sändning. Hwad som, enligt denna uppfattning, gäller om underwerken, måste då och