den lutherska kyrkans grundläggare förut woro katholiker, och att den kristna församligen till en början bestod of affällingar från judendom och hedendom. Hr R. hade ock bordt gifwa akt derpå, att jag Jnl. pag. IX o. X. sagt att Strauss m. fl. icke kunnat förs ändra min öfwertvgelse, sedan denna en gång war bils dad. Hans artikel Hade sålunda blifwit betydligt fors tare. Såfom ctt blott anfall mot person hade den blifs wit tillräckligt lång ändå. Men för Hr R:s argumens tation war det naturligtvis nödigt att låta min öfwvers tygelse blifwa grundlagd eller åtminstone befästad just af Strauss. Hr R. tyckes icke heller wilja finna fig wid att jag, oaktadt min mythiska uppfattning i öfrigt, likwäl erkänner Jesus såsom historisk personlighet; för Hr Ris syften har det warit behöfligt att låta mig göra äjwen mennistan Jesus till en myth. Derom, att Hr R. förnekar mig snille och lärdom, har jag naturligtwis ingenting att säga; men att en bok, som blifwit strifwen för bildade läsare i allmänhet, och så inrättad, att den för fin uppfattning och granskning icke erfordrar någon annan apparat, än bibeln och ett oförwilladt omdöme, skulle på ett wisst Håll blifwa wida mer owälkommen, än t. er. Strauss Leben Jesu, bwils fen bok af jnilletå och lärdomens wapenrustning betecks nas såsom adresserad till eller åtkomlig och njutbar för de lärde blott; det hafwe wi lätt att förstå. De lårde hafwa hittils haft, och hafwa wäl till stor del ännu, sina skäl att tiga med åtskilligt, och att i fin wård eler utes slutande inom fin krets behålla och förwara de upptäckter, dem en eller annan djerf och frisinnad ande haft luft att göra allmänligen kända; men denna af det egna intresset eller af lagtwång anbefalda försigtighet, att inwefwa fina tankar i sofiomer eller att medelst en lärdomgapparat af döda språk och wetenskapliga konsttermer utestånga de s. k. olärde från ett förnuftigt begrundande äfwen af res ligionen, är ock skulden dertill att wi, oaktadt de löften om andlig frihet och en fortgående de religiösa begreppens utweckling, dem protestantismen till en början gaf, ännu efter tre hundra år ide äre komne längre, än att det res ligiösa lifwet, der det icke är undanträngdt af orklös ins differentiem, för det mefta är antingen blind auktoritetås tro eller ett fanatiskt och i oändlighet månggestaltadt läs seri, under det att de lagar ännu skola anses gällande, hwilka med hot om landsflykt eller döden mana den att tiga, fom kunde erfara någon luft att twifla på kyrkans ofelbarhet. Jag tror m. e. o. att den tid redan är foms men eller åtminstone snart skall komma, då äfwen andre, än de s. k. lärde, både wilja och kunna icke blott tro, utan äfwen tänka. Skall det religiösa tidsmedwetandet kunna till sakens och folkets fromma utwecklas eller tillgodogöras, så måste äfwen folket erhålla tillfälle och rättighet att på helt annat sätt, än hittils, deltaga i els ler inwerka på äfwen de religiösa och kyrkliga frågornas löening. Dessa frågor äro för wigtiga för att nedtystas eller undanträngas, eller för att få bero uteslutande af den kyrkliga och omedgörliga konservatismen. Hr R. anför Jefu ocd till lärjungarne: eder är gifs wet att weta Guds rikes Hemligheter, men dem androm är det icke gifvet. Om samme af Jesus sjelf undervis sade lärjungar säges ock, Luc. 24. 11, att då qwinnorna underrättade dem om Jesu uppståndelse, ansågo de dessas ord jäsom galenskap, och de trodde dem intet. Enligt Ap. G. 1. 6 frågade samme lärjungar Jesus, ännu i ögonblicket för hans himmelsfärd: Herre, alt du i dens na tiden upprätta igen Jsraels rife 2 Hr R. anför oc Pauli ord: om oc wi eller en äns gel af himmelen annorlunda predikade evangelium för eder, än wi eder predikat hafwe, han ware förbannad. Men skole wi, såsom Hr R. det will, göra uteslutande afseende på tron, få få mi icke glömma, att hwarenda en bland de många kristna kyrkorna tror fig allena funs na med full rätt uttala dessa ord, i hwilka alla andra fyrfor, alla olika tänkande förbannas. Så tro och Judarne ännu på Mosis ord, der Gud genom honom förklarar något judistt, men af de kristne förkastadt relis gionobruk wara instiktadt till ewig brukning; så tro ock Muhammedanerne ännu jerusfaft på Muhammeds just mot kristendomen riktade ord (t. er. Al Koran, Sur. CXII.). Skall den kristliga kärleken få förstäs, fom af Hr R:3 och de kristna kyrkornas ofördragsamma uppfattning af nyss anförda bibel:fpråk mill följa, och skall det betraks tas såsom hån och hädelse mot Gud att opartiskt inse hwilken fom helst kyrkas både förtjenster och fel, och ål: les jag i malet emellan att antingen förbanna och till ett ewigt helwete döma alla de millioner menniskor, fom icke tillhöra den lilla lutherska kyrkan, men dem jag icke derföre kan frånkänna förnuftets gudomliga gåfwa, eller att sjelf förbannas; så wäljer jag utan twekan att sjelf både bannlysas och förbannad, wore det än af alla werl: dens prestet och kyrkliga auktoriteter, för att sålunda, wore det oc ensam, få rättighet att tro på en Gud, fom är för rik på både kärlek, wishet och makt, för att låta menniskors ewiga salighet bero af tron på några paragrafer i en särskild kyrkas menskliga bekännelseskrifter. Klintehamn d. 17 April 1860. J. N. Cramer.