2 — k j1 00es 5 jag talar om att söka Gud, under förnekande blott ar det, fom förnuftet ite fan antaga, utan att påbörda Gud någon motsägelse, den förnuftet fan fåfom fådan begripa od) bedömma, der talar Or MR. ideligen om att komma till Ghristum och att tro på kristendomens mysterier. Den methoden, till hwilken Hr R. alltigenom håller fig, och fom bjuder en att såsom en ödmjuk lärjunge, och naturligtwis med barnslig lydnad för föräldrasauktos rileten, först tro och sedan förstå (eredo ut intelligam), lemnar åtminstene icke särdeles stort spelrum för förståndowerksamheten, der frågan ju rörer sådana för remål för tron, hwilka äro öfwer förnuftet i den mes ningen, fom kristendomens mysterier. Den methoden har ock det emot sig, att den både tillrådes ech tillämpas af alla kyrkor, som hwila på särskild uppenbarelse. Den ena som den andra fordrar af sina bekännare tro på de kyrkliga dogmerna; och gör allt för att bewara och förs swara dessa, och försummar icke att ända från barndos men tillhålla fina medlemmar att wörda dem. -Mubhams medanens och judens, katholikens och protestantens barn förbindas alla, ywartdera til fin kyrkas bekännelse. Jnz gen får begripa, alla skola tro. Förnuftet får brukas, men endast på sådant sätt eller i sädan riktning, att det icke kommer i kontakt med den kyrkliga tron; ty denna får ingenstädes jörnekas, och det finnes intet underwerk så stort, att det icke rymmes i den. Sålunda har äfwen den hedniska muhammedaniomen bekännare, som af själ och hjerta tro på fin bibel såsom gudomlig uppenbarelje och på fin store Profet och hand himlabesök m. fl. ofant. liga under, fom tillskrifwas honom; och Judarne hafwa under aderton århundraden med martyrers ståndaktighet underkastat fig oerhörda förföljeljer, förtryck och förnedring, hellre än att öfwergifwa sina fäders tro. Den ena som den andra kyrkan fördömer hwar och en, som från den affaller; men just derföre att hwarenda en bland alla dessa kyrkot, som tro på särskild uppenbarelse, anser sig allena hafwa den råtta tron; just derföre finnas föryms tare eller twiflare i dem alla. Den tid måste en gång komma, som erkänner menniskans rätt till andlig frihet. Den katholska kyrkan har icke återtagit den dom, ens ligt hwilken Luther skall hafwa dragit alla deras själar med fig i förderfwet, hwilka i likhet med Honom undans dragit fig påfwens makt. Will man fåledes anklaga Luther för att hafwa förrådt eller affallit ifrån den Ffyrs fa, fom hade hans ed efter löfte och således ansåg fig har: wa anspråk på hans trohet och tillgifwenhet? Så wida Luthers twifwel med afscende på många den katholska kyrkans stadgar och bruk eller dogmer bewioligen woro äldre, ide blott än hand egentliga uppträdande sasom re jormator, utan äldre än hans doftorstitel och profeforis befattning, ja än hans prestwigning. få war han ju, fås fom den katholska kyrkans tjenare, en skrymtare. Om det tillfälle, då Biskopen i Brandenburg wigde honom till katholsk prest och bjöd honom emottaga makten att off: ra för lefwande och döda, säger Luther sjelf: att ice jorden uppslukade of båda, det war orätt och ett för stort tålamod och långmodighet af Gud. Och likwäl mottog Luther ide blott detta ämbete. för att oberoende ar fors men werka i andan, utan under def innehafwande tänkte och arbetade Han på den reform, hwilken likwäl ansågs få fiendtlig mot den kyrka, hwars tjenare han war, att den ådrog honom en bannlysning. Hade således Luther räts tighet att tyda detta ämbete och dess pligter annorlunda än, ja i oförsonlig strid med den kyrka, fom anförtrodde honom det? OM ändå — will man wäl nu i likhet med katholisiomen beklaga, att Luther icke i lif och död behöll fina twifwel för fig sjelf, i st. f. att högt uttala en öl: wertygelje, hwilken den tiden och i katholisiamens ögon war ett kätterskt och fördömligt fritänkeri, fom skulle hafz wa fört Luther på bålet, om ej säregna gynnande oms ständigheter hade skyddat honom? Eller önske wi nu, att Luther af den kyrkas dom, med hwilken han hade brutit, skulle hafwa låtit förmå fig att uppgifwa allt hopp om den minskning i andligt och kyrkligt förtryck, bwilfen fluts ligen bereddes genom honom och de män, som blefwo hand medhjelpare eller stöd, och fom till en del och i många fall öfwerloste henom? Eller anklagar man nu Paus lus derför, att han blef kristendomens störste apostel, i ft. f. att arbeta på kristendomens utrotande i öfwversftäms melse med det uppdrag, hwilket han, under fin lågande nitälskan för mosaiomen och förjöljelseifwer mot de frift: ne, hade på egen begäran fått? Eller war ide Jesus, såsom menniska och enligt sin tids och sitt folks åsigt, och i sammanhang med de löften ech befallningar, dem Gud sjelf hade gifwit Abraham, genom sin omskärelse bunden till judendomen lika heligt, fom de kristne nu ans ses genom dopet bundne till kristendomen? Och bewisar icke till slut hwarje reform, genom sitt sammanhang med en föregående, att den sjelf will wara endast ett förarbete för en efterföljande? Och innebär ide hwarje reform ett upp: häfwande ar eller ett lösslitande från någonting förut bes ftående, och blir det icke just fålunda förklaradt, furu icke blott kristendomen utan äfwen andra religioner bli: wit få rika på martyrer? Den fom förfwarar det beftående endast dermed, att det såsom sådant är af tron oms fattadt, han bör akta fig, att han ide kommer att bewisa mot sia sjelf. Hr R. borde hafwa betänkt, att äfven