liga förnuftet dock förmår bedöma påtagliga motsägelser i en skrifwen urkund, hwarjemte jag drifwit den satsen att Gud, såsom medelst inspirationen författare till den skrifna uppenbareljen, icke kunnat till sådana motsägelser göra sig skyldig. Dessa i skrifna ord och i ett menskligt språk nedlagda mwotsägelser skola ide kunna bortrefonnes ras. En L. ... 3, fom i fin fromhet och enfald finner bewisningen emot mig så lätt, och sedan låter bela sin bewiöning bestå i den frågan: Åhwad år Gud?, han lyckas allenast göra klart, att han, oaktadt både prester, katekes och bibel, ännu söker ett tillfredsställande swar äfs wen på den frågan. Den skriande motsägelsen emellan Mare. 15. 25 och Joh. 19. 14 skall ide funna utplås nas, förr än man lyckas wisa, att solen och tiden på Jefu dödsdag gingo baklänges. Skfwven Herr Rundgren riktar sitt anfall mot min person, förmodligen i det hoppet, att om han lyckas i fine läsares tanke behörigen nedfätta min personlighet, få skall han förmå desse att obesedt förkasta och underkänna äfwen mina argumenter. Han wet wäl ock, huru swårt det skall blifwa mig att förmå hans läsare, eller att bereda dem tillfälle, att taga kännedom om mitt swar. Herr R. går dock i fitt perfonliga anfall längre än någon hittils. Af: wen mina för 30 år sedan aflidna föräldrar kallas af honom till doms och beskyllas för att hafwa låtit mig oeredan från barndomen uppwexa utan lydnad för förs äldrazauftoriteten, d. w. s. utan tukt och Herrans förs maning. Ar detta ett wackert stridesätt? År det wärs digt en sak, den man will hafwa ansedd såsom stor och segrande? Kan det gillas af andra, än wrånga sinnen och swaga hufwuden? Det bewisar allenast att man, os aktadt alla försäkringar om metsatsen, är så generad af min bok, att man på äkta Jesuitiskt fått anser fig böra och funna anlita äfwen de owärdigaste medel, för att föres bygga en allmännare bekantskap med den, såsom jag wår gar hoppas, bindande bewisföringen i min bok. Herr R. behagar finna någonting outsägligen tragifft i min jjelffördömelfe. Jag tager mig friheten att i Hr MN:s argumentationssätt finna någonting outsägligen sorgligt, icke för min skull, utan derföre, att detta argumentationds sätt werkligen flår wäl tillsammans med de lagar för bås de statens och familjens lif, hwilka bjuda att menniskan ända från barndomen skall twingas att underordna fig den kyrkliga anktoritetstron, och sålunda, medan förflåndås förmögenheterna ännu slumra, wera in i en öfwertygels fe, fom hos mången blir wana och slentrian mer än klar och medweten tro, och fom hos de fleste också lyckas att utsläcka allt sjelfständigt och högre tankelif. Det är min ajfsigt att, om Gud förunnar tid och förs måga dertill, en gång afgifwa en uppriktig och ärlig förs klaring rörande min tillryggalagda ämbetemannabana m. m.; men sådant fan swårligen ske i en trång tidnings artikel fom denna, och jag anser icke heller tiden ännu wara inne. Öfwertygad derom att, fom sagdt, motfäaels serna i bibeln måste blifwa oberoende af mitt personliga wärde eller förhållande, rörer det mig icke heller, huru jag fjelf blir häcklad eller bedömd. Just af min fjelffördö: melfe borde man också finna, att jag gjort skilnad mel: lan min person och den fak jag förfäktar, och att jag för saken är redo att offra personen. Det skulle emellertid ide blifwa swårt att, äfwen hwad angår ett af ett oafwisligt andligt behof föranledt fris görande från föräldrasauftoriteten, åberora sjelswe us ihers exempel. Cnattingius i sitt ÅLuthers kefwerne ans för de ord, dem Luthers fader wid ett högtidligt tillfälle stälde till Luthers omgijning, och i hwilka han ännu uts tryckte sitt missnöje öfwer sonens olydnad: Hafwen J icke läst i Skriften, J höglärde! att man skall lyda fas der och moder2? Måhända uttalade fadren i dessa ord icke blott sorgen öfwer fina korsade förhoppningar om fos nens framtid; måhända hade han i fin mognade wer(dås erfarenhet bättre genomskådat både det honom förhatliga munkståndet och rätta halten af den katholska kyrkans läs ra, än den unge sonen, fom mot fin faders wilje och us tan hand wetskap hade blifwit munk, och som i fin fivärs miska öfwerdrift hoppades att genom fastor och wakor, jpäkningar och yttre andaktoöfningar, komma tif frid med Gud och fig sjelf. Med afseende på Hr R:s förklaring, att Prof. Me lins Jesu lefwerne är den ändamåleenligaste kritik öfs aver min bok, får jag erinra, att de inkast jag wågat gör ra t. er. mot Prof. Melins framställning af Jesu fynd: fria aflelse, ånnu ide blinvit wederlagda. Jnst derföre att äfwen jag ansåg Prof. Melins arbete för det ut rå. etaste wår kyrkliga literatur eger, och derföre, att Prof. Melin måste anses hafwa kunnat göra fig till go do samtlige fine föregångares arbeten på det anti-Strauss siska fältet, wände jag mig i nyssnämnda afscende just till honom. J mitt arbete har jag ofta och uttrockligen medgirz wit, att förnuftet icke kan fullkomligen fatta det absoluta och oändliga, och att om wi affe förnuftets oförmåga att begripa tingen i deras yttersta grund, efter annorlunda än fom fenomener, få blifwa äfwen de alldagligaste före teelser för oss under. Jag har funnit detta naturligt och — äf—T äö—— qB—— b— —4i. — os v. L—T:k, YWF—