lyst nit för Landthamnarnas bästa må tacksamt erkännas. Samma tjensteman uppläste också ett tillkännagifwande från Länsstyrelsen att 50 procent af ifrågawarande fongd är jemlikt träffad öfwerenskommelse för framtiden afsatt fås fom reservationsmedel för bryggors byggnad eller underhåll, på det att Hemmansegarne inom wissa socknar, de der skola hafwa skyldighet att samma byggnader underhålla, ej må äfwentyra att för fall af brist i fongden, göra tillskott. Det är med anledning af denna öfwerenskommelse, som man begärt ordet för att närmare skärskåda förhållandena. Huruwida Hemmansegarne ega rätt till eller behof af, att, på sätt fom skett, assätta hälften af hela LTandts hamnofondens behållning för framtiden d. w. s. för en obegränsad sträcka af år, torde wara beroende af frågan: hwilka, antingen handlanden och skeppsredare eller till byggnadsdistrikt anslagne hemman, äro mest berättigade att yttra sig i fråga om medlens anwändande? För att kunna beswara frågan, få wi gå tillbaka långt bort i tiden. Så wisar fig att Landtmännen allredan i början af 16-hundratalet kommit underfund med, att wägen till Visby war lång och att hamnar funnos i i närheten der de kunde afyttra fina produkter med mindre beswär och större fördel. De begärde derföre att få föra fina, fom bet beter, tunga waror af kalk, kalksten, slipsten, bjelkar, stockar, wed och bräder till landthamnarne och dem der till borgerskapet eller främmande föryttra. För att kunna få denna fördel bewiljad fordrades dock 2:ne saker. a) Lastbryggor i hamnarna på det att warorna måtte funs na utskeppas, och b) Boställshus åt den myndighet, fom kronan fann nös dig för kontroll ar trafifen. Förmodligen ansågs Då denna fråga ide få wigtig för staten, att anslag af allmänna medel dertill kunde bewiljas. Kanske ansåg Regeringen att de, fom erhöllo få wäsentliga fördelar, borde ock widkännas utgiften. Nog af, frågan synes hafwa betraktats fom en kommunal ans gelägenhet blott, och allmogen måste åtaga fig att bygga bryggor i Ons lofgifna hamnar, äfwensom boställohus åt Tulltjenstemännen. On uppdelades för sådant äns damål i distrikter, der hwar inom fitt fullgjorde fina åtaganden, — Till lättnad i denna skyldighet, hwad bryggorna widkomma, begärdes och erhölls tillåtelse att uppbära afgifter af sjöfarten, hwilken ajgift borde ans wändas till bryggornas underhåll. Man föreställer sig, att på landthamnarne bosatta köpmån ej warit talrika den tiden. Det will fast hel: dre synas, som på hamnarna, en eller annan af Wioby borgare hade utposterade agenter endast. genom hwilka handeln bedrefs, på det fått att den egentliga winsten nas turligen skulle komma till godo Wisby. — Det war den tiden så tillgick. Kom så ett annat århundrade och åter ett annat. På Gotländska hamnarna utwecklade sig nu ett annat affärslif. Det är med handeln som med plantan, hon frodas bäst der naturen anwisar henne plats. Köpmän funna här fält för sin werksamhet; Fartyg samlades allt flera och flera i hamnarna; Näringsutweds lingen fortgick raskt; och Tiden lossade på den jernram fom kallas premwilegium, inom hwilken handeln dittille trångt rört fig. Det blef nemligen tillåtet jemwäl för LTandtz hamnarna att få waror direkte från utlandet. Erporten till Utrikes ort wärte allt mera. De begärda afgifterna, ursprungligen affedda till lättnad i allmogens åtagande att hålla lasibryggor, wärxte till en fongd, hwarmed man icke allenast mägtade öfwerallt i hamnarna bygga nya, emot det utwecklade näringelifwets behof swarande, bryggor, utan och kunde afse en 3:djedel deraf till Wisby stads hamns byggnad. Efter dessa fort fattade upplysningar torde ej wara swårt att reda, hwilka, antingen handlande och ffeppåredare eller hemmansegare, borde hafwa mest att säga i fråga om Landthamnomedlens anwändande. Återstår att tillse, hwarföre 50 proc. af medlen skola behöfwa wara res serwerade för framtiden. Har man anledning tro, att näringslifwet på Gotland skall utslockna ända derhän att all sjöfart skall upphöra? Läser man Länsstyrelsens till Kongl. Maj:t ingifna sakrika memorial angående skifteswerket på ön, få fer man hwad Gotland fan och bör bli, om de rifa tillgångar, fom naturen nedlagt i dess sköte, rätt och klokt anwändas. Man will ju, i en ide få långt aflägsen framtid, fe jords brukets alster fördubblade och innewånarnes antal också. Såsom följd deraf beråttigas man antaga, att en ömfefts dig byteshandel skall föranleda till en ökad sjöfart och Landthamnefongdens än widare tillvexkt. Hwadan då denna paniska fruktan för framtida brist? — J alla fall qwarstår ifrågawarande hemmanens brounderhållningss skyldighet såsom en gengångare från en förfluten tid; och existerar i werkligheten icke. Hemmanen kunna icke uppe siälla anspråk på Landthamnsfongden, ty, som wi sett, de hafwa hwarken stiftat eller ökat den. Den enda rät: tighet som hemmanen möjligen kunna åberopa wore, att deras några slägtled tillbaka lefwande fäder uppfört och underhållit broar i hamnarna. Men då ligger genast till hands det motskälet, att af dessa broar nu intet annat år terstår, än der och hwar någon sprucken raserad kista, fom stumt wittnar om dåtidens inskränkta sjöfart. Man har sett att Tullwerket öfwertagit underhållet af boställohusen och att hemmanen afstått sjeljwa husen,