den ofta får utseende ar nyck, godtyce, nepotism o. s. w., få inses lätt att den åt Församlingen motionerade rättigs heten att uppställa trenne sökande är egentligen Iifbetydande med noll, enär Församlingen icke alls har någon wisshet derom att dessa sökande af Domkapitlet godkännas. Det är just detta fom wi funnit mindre wälbetänkt i den ifrågawarande motionen, ty wi anse att antingen skall en wäljande Församling ännu en tid hållas i samma oc myndighetsotillstånd fom hittills eller och bör den i en få samwetsöm angelägenhet medgifwas sadana rättigheter som icke kunna godtyckligt eluderas. Huru tror man wäl att sinnesstämningen skulle blifwa i den Församling, som genom ett förslagewal ådagalade till hwem den satte sitt förtroende, men sedan hade det missödet att finna honom owärdig förklarad af en annan myndighet? Tänkom oss det obehagliga förhållandet emellan de wäljande och den walde wid en sådan misslyckad recommendation. Wi förespå fördenskuld intet godt af motionens antas gande, med mindre än att den undergår betydliga ändrins ar. Den af motionären äsyftade förändring wid lediga Kyrkoherdebefattningar skulle nemligen öppna dörren för många och mäktiga intriger; den skulle locka mången prestman till jägtande efter bondgunst och efter allt fådant fom kittlar i öronen för att derigenom bereda fig fram: gång wid ett förslagswal; den skulle försätta hwarje bes fordring:önfeande prestman i en obehaglig twekan, Huru: wida Han skall frimodigt uppträda bland sökande hos Domkapitlet eller blvgsamt hålla sig tillbaka, wäntande på någon Församlings Pallelfe ; — ty få mycket är wäl klart, att prestmän, fom söka hos Domkapitlet, icke hinz na långt wid sidan af den som lyckats komma på det af motionären förordade förfamlingssförflaget; — den skulle alstra missnöje hos Förfamlingen få snart hon fann fig beswiken i fina önskningar i afscende på de sökande; den skulle nog framhäfwa små obehagligheter åt sjelfwa de högwördiga Domkapitlen, ithy att de hittills haft att göra endast med beskedliga, tysta och tåliga prestmän, men nu skulle få emot sig hela sockenmenigheter som ej torde låta sig så lätt afvisas. Enda trösten wore då den, att ett pastorat alltid komme att genom motionens antagans de stå länge vacant, få att flora inkomster från det ledis ga gället alltid wore en winst åt en wisi kassa. Wi hafwa sagt att Domkapitlens pröfningdss och döntrandesrätt i afscende på presimäns befordran är nära allsmäktig eller liknar ett legaliseradt godtycke — ett godz tycke fom den nuwarande ecclefiaftifsminiftern fatt kronan uppå, sedan beswär öfwer upprättade förslag lemnats us tan afseende — men wi wilje för den kära fridens skuld medgifwa att denna maktfullkomlighet hos en sådan myns dighet är nödig och nyttig. Dock kunna wi ej underlåta att påpeka huru wid jemförelse emellan 1686 års Kyrko lag t. ex. 19 Cap. 2 och 7 88 oh sedermera utkomna s. k. befordringslagar, den enkla, fromma andan måst gifwa rum för den dödande allsmäktiga bokstafwen, och wisar sig detta deruti, att ett Domkapitel ärs likasom twunget att nogare granska de sökandes inlemnade hands lingar (papperen, dokumenterna) än att se uppå deras nit och förhållande i tjensten, (hwarom inga betyg erhåls las), och att Domkapitlet fan med stöd af lag utesluta den mest förtjenta prestman från förslagsrum om han begått ett skriffel i sin meritförteckning, men åter har sig ålagdt att till de indrägtigaste lägenheter förhjelpa andra, fom hafwa goda papper, d. ä. betyg öfwer hwad man wid ett wisst tillfälle, en examen, bade infört i minnet, oaktadt man en månad derefter kanhända har förgätit hela härligheten och oaktadt personen i öfrigt icke rätt förstår att uppbära anseendet af sitt dyra kall. Ehuru — säge wi — ett Domkapitel kan uppställa ett förslag till någon ledigwarande syssla inom kyrkan huru det för godt finner och fan upphöja eller förnedra efter fig förete: ende omständigheter, ty än äro de sökande för gamla, än för unga, än för lärde, (ett 3:dje klassens pastorat får icke utkora en wäl meriterad prestman såwida sämre fus bjecter fig anmäla) än för olärde, och medan innehafwas re af det medelmåttiga betyget cum laude stundom Bbetrafs tas fom öfwerstrålande kunskapsljus, få räder ett högre kunskapsbetyg (laudatur) en annan gång ide till, utan förklaras blott den wara lärd, fom uppträdt fom före fattare med lärda skrifter — — —; ehuru befordringss lagarne hafwa lagt en så widsträckt tolfnings: och pröfs nings-makt i Domkapitlens händer, få önskas likwäl uti motionen en större utwidgning af denna makt, och föres flår motionären: Domkapitlet är berättigadt att ifrån Församlingens förslag utesluta en prestman, utan att derföre behöfwa uppgifwa skäl. — Ett sådant stadgande i wåra dagar hade man wäl icke wäntat sig, och anmärkningarne göra sig här sjelfwa. Åtminstone tyckas de menigheter och de personer, emot hwilka ett få dant stadgande behöfde anwändas, icke förtjena att genom någons förord lösgöras ur sitt närwarande omyndighetstillstånd. Och om man icke noga kände det så kallade lägre presterskapets goda hälsa att funna nedswäålja hwilka förolämpningar som hellst, så kunde man undra hwarför det ej redan protesterat emot ett sådant stadgande som det nyssanförda; ty att dömas ohörd, utan dom och ranfak: ning, endast efter sqwaller och lösa rykten — är eljest nås got få wanhedrande, fom ingen Swensk medborgare hwarz fen behöfwer eller will underkasta fig.