ot en ständig trygghet för of alla hår famt det Fraftis gaste stöd för den öfriga bewäringen i händelse af krig. — Men om detta och öns förswar i öfrigt, hoppas wi, att ej blott en röst ur hopen må förnimmas; utan att män af fatet må yttra ig i denna stora fak, om ej med större wälwilja, helt wisst med wida större säkerhet och öfwerstogande kraft. Sålunda fredens sköte uppfostradt till Landets förs swar skall wårt folk här, anfördt af en ädel Höfding och dugliga officerare samt med sjelfwaldt underbefäl, wara tryggt och oförfäradt bland tidens stormar. Men der är dot öns fredliga utwedkting i afjeende på bushållning, handel och näringar, fom hufwudsakligen skall funna bes reda Gotlands trygghet och jörsäkra det om def framtida politiska wigt i Norden: derföre skola wi på allt sätt ges nom ökad näringoflit, utvidgad handel, genom fhiftess mwärende, myrsodlingar, m. m. göra Landet allt starkare, så att det lätt fan föda hundratusen innevånare I stället för 50,000 och med detsamma i bewäringen uppställa tjugotusen man öfwade krigare. — Det är för öfrigt wisserligen i allt säkrast, helst på en aflägsen ö, att blott lita på Gud och sig sjelf; men skulle kriget nå wår strand, skola wi dock ej länge stå ensamma i striden, ty telegraf:budet om fas ran för Ofterfjöng perla skall snart nå faft:landet, då Kungen allt sänder oss en kraftig bjelp, få att wi, med artilleriets dånande anspann i teten, med wårt prisade, stadiga infanteri i bröstet och käcka ryttare på flyglarna, må på stridsfältet kunna lugnt utgöra basen för den får kert framryckande härsmakan; och att wi med Hand nåd, fom är härarnas Gud och folkens starkhet i striden, med seger må finna flå fienden ur fältet och tappert förfvas ra Konung och land, hus och hem, och åt wåra föner lemna det dyra arfwet af hägnade byggder och ett fritt land! — Derföre, nu och alltid: Gud med of! och må då wårt lilla folk på wårt lilla Gotland med glad förs tröstan städse hafwa hjeltekonungen, den store Gustaf Adolfs ord i hjertat: Förfäras ej, du lilla hop! Fast fiendernas larm och rop Från alla sidor skalla, De fröjdas åt din undergång, Men deras fröjd ej blifwer lång: Ty låt ej modet falla.