KONUNGEN. (Af Nybom.) Ser du Svenske Kungen! — manligt herrlig, Som ett solsken glad och bottenärlig — Intet svek i denna ädla panna bor; Men der bor den starke, höge anden, sådan förr han fanns i Nordanlanden, Modig, trotsig, äfventyrlig — alltid stor. Läs uti din Konungs mörka öga, Ser du hvilka bilder, dristigt höga, Glänsa, såsom bidande ljungeldar der; Fall uti hans samn och känn hans hjerta, Hur för Sverge det i fröjd och smärta Med en brudgums varma kärlek slår och ber. Snart kanske kring hela vida jorden Skalla öfver södern, östern, norden Domens starka åskor och basunaljud; vakna då, du Svenska Folk, ur dvalan, För i tidens storm det rättas talan; Lita sen blott på dig sjelf, Kung Carl och — Gud! Gud har satt dig väktare för mycket, Han har skänkt dig kanske skönsta smycket Uti verldshistoriens stora bildersal, Frihetens apostlar, trones härar Uti dina krigare man ärar — Hvad man stal — den äran ingen från dig stal. Denna farliga men stora gåfva Får du ej omanligt feg bortsosva; Ty då får du henne aldrig mer igen. På den af bans hjertblod röda ljungen, Uti kungars krets den störste kungen, Sveriges store Gustaf Adolf dog för den. Derför när Europas klockor klämta För en vådeld, då Kung Carl skall hämta Svenskarnes banör; — då finns förfall ej mer; Då, liksom när nordens stormvind hviner, Skola Sverges män sig vältra som laviner Krossande på alla Europas slagfält ner. Ungdomen, halftämda lejonungen, Då skall lyfta upp sin ram kring kungen Och slå till i Sverges, Hans och Ärans namn; Andre Gustafs testamente bära Skall Kung Carl med obefläckad ära På sitt svärd och i sin fosterländska famn. Nordens sång skall då begynna bjuda På en högre tonstorm, öfverljuda Hvarje nattens, mörkrets hesa uggleskri; Och, Kung Carl, ditt namn skall gå från Norden, Vördadt, fruktadt, älskadt öfver jorden Och sitt eget skönsta hjeltedrapa bli. AA