desa skött fina embeten alldeles klanderfritt inför lagen, men, allt för stela för att närma fig allmogen, har den bästa wälsignelsen af ett påbud, en åtgärd eller en förs fattning gått förlorad för densamma, ja, stundom har hela saken werkat skadligt. Derför har och bonden nas turligtwis fruktat och misstrott herrarna och ojta ansett både regeringens och De redligaste embetsmäns alla tillgöranden såsom lutter sammangaddningar för att på ett eller annat sätt komma åt hans rättigheter eller pennins gar. J gamla dagar blef ju bonden på hundrade wis klådd och lurad, eller ätminstone förbifedd och missaktad, af allt s. k. bättre folk, ar embetomannen, presten, föpe mannen (ädla undantag hafwa alltid funnits); oh all: mogens få wänner hafwa deremot ojtast watit de aldraz listigaste bedragarne, Dels is-falla pratsmafare med muns nen full endast af owerkställbara förslager, dermed de all: drig tänkt att upplyfa eller lätta folket, utan blott för att dermed sjeljwa göra fig gröna och winna egna affig: ter, dels eländiga smickrare, fom af snikenhet eler för att winna en falsk folf-gunft, antingen afrådt allmogen från äfwen de nyttigaste förbättringar eller inledt densamma på de wådligaste och kosisammaste planer, på hwilka alltid folket, lemnadt i sticket, förloradt både pengar och anseende. Såsom lyckliga undantag härwidlag må för Gotland få fom upplyste folf:ivänner och ledare nämnas Candshördins garna von Segebaden och J. Cederström, Kolmodinerna i CEista,Herr Gustaf (Klingwall, pastor på När), G. Neuman på Malms i Hellwi, M. Fries på Lummelunds bruk, Skeppar Fardelin i Rute och kanske några andra, hwilka werkligen warit allmogen genom faderligt ume gånge, föredöme och hjelp nyttiga och fom tillskyndat den rätt och heder. Helst för den fom är född på lands: byggden och sålunda har lärt känna folket — hwilket är samma fom att älska och wärdera det — och ej är, få: fom wåra ftortaliga s. k. frihetåwänner, intagen af en löjlig högdragenhet, förefaller det i sanning orimligt, hwarfös rewåra hederliga och förståndiga bönder ej alltid blifwit wäl behandlade och likställde med de öfriga famhällö-Elaferna; ty bland dem finnes (med wanliga undandag) fannerli: gen lika mycket redbart försiånd — wi känna ej något bättre förstånd än just bondsförftånd —, lika mycket fos sterländskt finne och mycket mer fambhällgavigt än bland det f. k. bättre folket. En allmoge, få wettig, fjelfegande och af gammalt fri fom wår och bland hwilken den fos re Kristoffer Polhem räknade sina slägtingar, må wäl wara all heder wärd! Af de menniskor, fom bo på ett och samma land, men ej hafwa wett att kärleksfullt och till mensklig jemnlikhet upptaga alla de fina till famdrägs tigt arbete för fambhälls-unveclingen, blir det aldrig ett folk, ett rätt starkt samhälle; ty det enskilta knogandet för fin socken, för fin slägt, sitt lilla skrå gör det menftliga samsundet ej till en ädel Guds inrättning, utan til en trälande myrsflacd. (Forts.)