Jurikes. — 2 — Ängfartyget Laglers förolyckande. Angående Kongl. Preussiska Postångfartyget Naglers flrands ning utanför Orö natten till Onsdagen den 2 dennes och räddning af derå befintlige personer, ajgijwa målters lotsen A. P. Virsön och lotsen C. J. Nilsson på Örö följande berättelse: Under nämnde natt rådde sydostlig storm med hög sjö och regutjocka. Föregångne Tiodagsajtonen hade lotsarne under fiske t öppna sjön bemärkt att strömmen fatte i westlig riktning, med en få owanlig ftyrfa, att de nästan aldrig uti dessa farwatten erfarit någon få stark strömsättning. Winden gid på Onodagsmorgonen på ostlig, längre fram på förmiddagen på netdost och mid middagstiden på nordnordost. Hela dagen rådde start storm, fom mid middagen öfwergick till orfanlika byar. Omkring fl. 8 på förmiddagen bemärktes från Örö, att ett ftort ångfartyg låg på grund ungefär en mil, ostwardt hän. Det mar ännu icke fullt ätlar luft och från Örö funde ej upptäckas huruwida man från det strandade fartyget utsatt några båtar. J trotts af det swåra wädret beslöto Öröboarne att gå Dit ut med båtar. Tre sådana utrustades med tre man i hmars je. Mäherlotsen Virsön anordnade båtarnes, utrustning, men tunde sör lotsupp-passningen ej sjelf lemna Örö. Befälet ösmer räddningsbåtarne öfwertogs af kronolotsen Nilsson. Under utfärten försötte man att bruka segel, men stormen war så stark, att masterne, fastän seglen woro reswade, afblåstes. Först omfring fl. 3 1 hade man med ansträngd rodd uppnått fartyget. Detta befanns ligga fast på få kallade SAnölarne, ett grund bett nära Orö santar, en mil från Örö. Fartoget låg med bogen något högre än aktern. Det war högt uppfaftadt på grundet, nära folldt af matten med bagbords reling under mat. tenytan, men storbordssidan högt öfwer wattnet. Fockmasten war kapad. Fartygets båtar hade redan blijwit sände i land med passagerarne och största delen af besättningen. Endast besälhafwaren, kapten Barandon, och fem man woro qwar ombord, och det blef nu Nilssons bemödande att rådda dessa. Bränningarne i förening med sjögången gjorde det alldeles omöjligt att komma skeppet nära på bagtordesida. Sådant war äfwen i hög grad wådligt om styrbord, emedan det fordrades de största ansträngningar för att hålla båten tlar från wraket. Cfter flere misslockade försöt, mille manskapet i två af båtarne afslå från widate bemödanden att rädda de fer ombord å ångfartvget qwarlemnade personerne; men Nilsson och hans begge roddare, lotfer Otto Fredrik Virsen och drängen Swen Anders Nilsson, hade dock i detta afseende fortsatt sina mödosamma ansträngningat och det lockades dem att i sin båt upptaga tre af de skeppobrutne, bwilka dot måste från hjulhusets trappa hoppa ned i båten, påpassande de tillsällen då båten fom få nära, fom möjligt mar. En af dessa personer fom i sjön, men upptogs lockligen. Flere af de skeppobrutne wågade Nilsson icke taga i sin båt, isvnnerhet som den under arbetet blef skadad i så måtto att ett af dess bord swårt bräcktes. Han tillkallade en af de begge andra båtarne, uti hwilten befunio fig kustroddaren A. Sandström samt drängarne Carl Nulsson och Carl Johan Niljon. Med gemensamma ansträngningat och under fronolotsen Nilfons ledning, lyckades det omsider att uti denna båt på samma sätt rädda de öfriga å wraket qwarwarande personer, af hwilka kaptenen war den siste, som lemnade fartyget, derwid ban, då båtarne icke kunde komma nog nära, måste hoppa i sjön, hwarifrån han dot lockligen uppbjelpies i en båt. Det war ej att tänta på att funna berga något af godset mid det tillfället, ide ens de skeppsbrutnes fläder eller saker. Här på kusten af Gotland hafwa åtskilliga saker i dessa dagar blifwit ilandbergade, såsom bord, stolar, foffdelar m. m. som med säkerhet antagas wara från det förolyckade Nagler.