Det är sammansatt af ösler, fom betecknar solens upp aång, och berg, hwarpå solens första strålar falla ... Dock medger jag att Sclijäll, ehuru liktydigt, hade mar rit bättre. — Än den der skräddaren då, den der mannen med saxen ? suckade grefwinnan. — Men, min nådiga grefwinna, om jag inte bedrar mig, få bar ni ju en far i ert cact grefliga waren. — Det är en räfsax det, herr doktor, upplyfte grefz winnan, fy mår samiljs stemjader war en wäldig jägare. — Nå, en sar som fångar menniskor, måtte wäl inte wara sämre än den fem fångar räfwar, trodde kyrkoherden. — Om inte den der karlen warit, få hade Alma nu warit gift med fin kusin, sqvadronschefen wid dragonerna, klagade grefwinnan. — Men man kan ju göra wår magister till fqvaz dronspredikant, så blir han genast något ditåt, eller till regementspastor, få får han sqvadronochefs rang, föreflog kyrkoherden; och blir han kongl. hofpredikant, få får han majors. — Hojrredikanterne bära ju sidenkappa? frågade grefwinnan, liksom nappande efter halmstrået. — Jawisst . .. Och blir han biskop, få är han till och med högre än sjelfwa öfwersten och får bestämdt större inkomster, utom det att hans döttrar bli fröknars wederlikar. Följden ar dessa wigtiga upplysningar blef att grefz winnan for lugnad hem, och på hennes lugn följde frö fen Almas samt magistern och snart utnämnde hofpredis kanten Osterbergs. Denne uppmanades likwäl att stafwa sitt namn med ett i slutet, och fom detta snarare war en tillökning än en uppoffring, få beqwämade han sig fluts ligen dertill. Hwad föröfrigt angår kärlekens diplomati, så finnes den nog, utan att man behöfwer brås på merkliga diplos mater. Osterbergh hade emellertid denna att tacka för det han blef en lycklig och afundowärd äkta man, äfwensom för ett af de större regala pastoraterna. Mången blir ewigt okunnig om den böjelse Han wäckt i en qwinnas hjerta, lemnar derföre sitt werk ofulländadt och går följaktligen fin lycka förbi rn äg An — —p—ä—