— Ni will da alldeles öfwergifwa mig! utbrast gref: winnan, wridande i förtwiflan sina händer. ö — Att kämpa med kärleken det är att brottas med Gud, försäkrade den andlige, och är det dertill en kärlek mellan oskyldiga, ädla och hwarandra fullkomligt wärdiga personer, då har man, till råga på olyckan äfwen Guds wälsignelje emot fig. Jag fan omöjligen blanda mig I det här. — Men är det då nödwändigt att han predikar få ofta 2 enwisades grefwinnan. — Församlingen tycker att han inte predikar nog ofz ta, swarade kyrkoherden. — Ni kunde lifwäl be honom att inte dagligen gå förbi wårt hus och titta urpåt fönsterna och kesländigt helia på min dotter ... Alma sjelf tror att om hon ins te få ofta såg honom, skulle hon kanske med tiden funna glömma honom. — Detta åtminstone lofwade kyrkoherden och gick. Han kallade till sig magister Osterberg och berättade för denne allt hwad grefwinnan Wir sagt. Magister Osterberg, en högwärt och ädel gestalt, med ett ansigte på engång allwarligt och mildt, stod liksom fallen från skvarne. Wisssserligen kände han få move: ket till fröfen WS, hwilken några år förut för första gången gått till skrift i den kyrka. der han wanligtwis brukade predika, att han kunde helsa på henne när han mötte henne ute eller i kyrkan; men han hade aldrig ta: fat med den unge damen, aldrig råkat henne i någon fecietet oc) allramist kunde detta ha händt hes statesckter af KV dit han aldrig warit bjuden och följaktligen icke heller kunnat komma. — Men ni har ju dagligen gått förbi det hus der hen bor? frågade den förwånade förmannen. — Jag mnet icke ens hwar den grefliga familjen bor, bedyrade magistern. Kyrkoherden nämnde addressen. — Om sa är, så går jag wisserligen dagligen förbi, emedan jag bor i grannskapet, swarade magistern; men det är också allt. — DÅ äro wi begge föremål för en mystijfikation, menade kyrkoherden; men efter ni nu, min bästa herr mas gister, hitintills hwarken tittat efter helsat ditupp, få låt äfwen bli det hädanefter. Det går ju an att gå en ans nan gata. — Men, anmärkte Osterberg belt uppriktigt, att ens fom gå krokwägar, för att slippa fe och helsa på en ung wacker flicka, fom man dertill wet intresserar fig för en, det är allt bra swårt. — Wisst är det jå, medgaf kyrkoherden; men om man med några steg längre wäg kan återknyta ett brus tet förhållande mellan en mor och hennes barn, så är det ju en dygd, fom anstår hwarje menniska och tynners het en prest. Men det är lättare att påpeka en dygd, än att uts öfwa den. Osterberg gjorde wisserligen den der omwägen någre dagar. Men en dag, kanske ar gammal mana, gick han den kortaste, och emot wanan fom han då att titta upp åt grefwinnans wåning. Men att titta upp utan att helsa, hade warit oartigt. Han heliade följakt ligen, och helåningen beswarades af ett ungt wackert ans sigte bakom rutan och det med ett leende, fom mar för ljuft, och en rodnad ännu ljufware. Från den stunden bade det wäl warit högeligen obelefwadt att gå förbi, utan att göra fin kompliment. Man kan wara filosefic magister, utan att derföre bära sig åt som en förläst. Filosofien, wettets ljud, sätter, fom man wet, icke fällan eld på sjeljwa tapeterna och gör den boning otreflig, som den endast borde upplysa och försköna. Men sedan man några månader endast blickat och Hel: fat, kände man ett oemotståndligt behof af att tala med hwarandra. ÖBlicken, liksom musiken, behöfwer ofta en tert, för att lättare funna fattas. Men huru träffas? Lyckligtwis erinrade fig Österberg den der winken om statssekreter af K:s hus, och fom dennes salonger den tiden stodo öppna för allt hwad hufwudstaden hade mest wittert och bildadt, så blef det ingen swårighet för wär magister att der bli presenterad och emottagen. Der rå: fade han, efter uträkning, fröken VW, och få författades terten till musiken. Sålunda hade ytterligare några månader förflutit då församlingens kyrkoherde en wacker dag hugnades med ett besök af grefwinnan LG. — Det står mycket wärre till mr, herr doktor, börs jade grefwinnan. — Jag kunde just tro det, instämde kyrkoherden, ju mera regn man rifwer ned, desto mera frodas kärlekens blomster, alldeles såsom dess små syskon på marken. — Min dotter har mystifierat mig och jag i min ordning er, bäste herr doktor, hon brås alldeles för mycket på diplomaterna i min familj ... Hwad fom då blott war en skugga har nu blifvit en werklighet ... Emellertid lider Alma allwarsamt och trånar bort ... Jag är den olyckligaste moder på jorden! — Ni behöfwer blott säga ett enda ord, och ni blir den lvckligaste. — Ni tror då att jag bör ge efter, men det är oc möjligt ... Om den wälsignade menniskan ändå hade ett annat namn! a — — — ?