— 11 sk(stu TlH .). Stilla, plågfria, nästan omärkligt nalkades de sista sliunderna. Skärthorsdagen den 21 April innewarande år git Konungen till skrift och emottog Herrans Heliga Nattward. Ånnu den 4 Juli wijade fig hos Honom få mycken styrka, att den Kungliga Familjen kunde glädjas åt denna Hans sista jödeljedag; Han talade åter, deltog i hwad fom tilldrog sig omkring Honom och emottog de blommor fom räckted Honom ar Hands späda Sondotters hand. Det war de sista, matta stralarne af den nedgående solen. Genast dagen derefter inträdde oroande fymptos mer, hwilka snart tilltogo; krafterna sjönko hastigt, ech den 8. Juli 18539, klockan åtta På morgonen, inslumrade Konung Oocar, i Sin älstande Gemäls armar, omqife wen af Sin högt åldrige Moder och alla Sina Barn, stilla, utan plågor, utan kamp, till ett bättre lif. Konnngar hafwa den lott fig beskärd, att länge lei: wer efter dem deras minne. Genom sina handlingar hafz wa de ingripit allt för djupt, inom allt för widsträckta kretsar, för att förgängelsen skulle lätt funna nå deras namn. Efterwerlden fer till och med klarare deras bild, likasom ett rikt landskap först ur fjerran fmälter tillfam: mans till en tafla, som kan med lätthet omfattas af den stadandes öga. Likwäl sträfwar redan den tid, i hwilken de lefwat, att uppfatta deras drag, och det finnes äfwen tonungasinnen, som åro få enkla, att samtiden tror sig kunna uppfatta och förstå dem på samma gång fom den wärderar och älskar dem. Med djup känsla af de pligter, fom tillhörde Hans kenungoliga fall, arbetade Han utan raft att uppfylla def fordringar. Han älskade ite herrskareglansen och fräs wade ej för personlig ära. Den enkelhet, med hrilken han uppträdde genast i början af Sin regering, erinrade om äldre tiders okonstlade seder. Den warma känslan för sosterjordens lycka och ära jramlyste ur alla Hans handlingar. Hans arbetes och Hans striders mål war de Nordiska Folkends wäl. Han wille, att de skulle ins taga ett ärofnllt rum ibland jolken, och deras krafter ut: wecklas för den framtid, hwilkens manande bild oaflåtligt stod för Hans inre öga. Rättrådig. flärdlös och mild styrde Konung Oscar Sina folk. Rättrådigheten mar den första ar Hans for nungsliga egenskaper, såsom och den, hwilkens namn Han inskrijwit främst på Sin sköld. Hans yttersta bemödans de war att alltid, efter bästa förstånd och samwete, göra det rätta. Ställd inom samhällsordningen främst ibland alla, glömde Han gerna Sig sjelf för andra, och fatte Sig icke i Sitt finne framför någon. Aldrig upptog Han illa en motsägelse. Han älskade sanningen mera än Sin egen mening, och om Han någon gång, då Han motsades, kunde wisa ett ögonblickligt missnöje, gaf han dock snart tydligt tillkänna, att Han wisste ogilla en åsigt, utan att misstycka dess öppna framställande. Det milda, menniskoälskande hjertat wisade sig i Konungens hela wäfen. Han gaf gerna och Han förlåt gerna. J början af Sin sista sjukdom yttrade Han, att Han glömt alla oförrätter. Den fattiges, den lidandes lott sysselsatte Honom framför allt, och liksom Han i Sitt enskilda lif ite lät någon gå ohulpen ifrån Sig, arbe tade Han såsom Regent helst för dem, hwilkae röst har de flesta lidanden att förtälja och likwäl minst förmår göra sig hörd. i Hans tanke uppfattade med klarhet alla förhållanden, och ett owanligt starkt minne förwarade troget hwad Han en gång hört, Han skydde icke den tankeansträngning, som erfordras för att bemäktiga sig de enskilda mindre delarne af ett ämne, och beherrskade dem sedermera i I fälls synt grad. Omdömets skärpa och karakterens lugn gåfwo Honom, i anwändandet af hwad Han uppfattat, fynners lig styrka. J hög grad beherrskande Sig sjelf, yttrade Han Sig aldrig utan noggrann överläggning, och gaf aldrig utan största warsamhet ett löfte. Den lugna bes sinningen mognade Hans beslut och gaf dem kraft. Om Han någon gång wid dem wisade Sig dröjande, om Han i afgörandets stund kunde tweka, så kom detta af Hans samwetsgrannhet och stora fruktan att misstaga Sig. Han wille, så långt Hans insigt och förmåga sträckte sig, göra alla rått. Sin hwila efter statebestyren, Sitt lugn efter oron fann Konung Oecar i Sin familjs sköte. Han war bland de Konungar, som hafwa egt ett hem och fullt wärderat denna lycka. Undergifwen och wördnadsjull såsom Son, war Han en kärleksrik Make, en öm Fader, — och den tillgifwenhet, med hwilken Han mötted af de Sina, war Hans hjertas skatt. Konungens umgänge, särdeles när det war fritt från det offentliga uppträdandets anspråk, war ledigt och ens kelt. På resor och i den landtliga wistelsen framträdde isynnerhet dess behag. — — — — — — — — — — — — — Konung Oecars regering omfattar en tidrymd, uns der hwilken wäldiga stormar hafwa skakat de Europeiska staternas byggnad och fört de mäktigaste bland dem till kamp emot hwarandra. Under denna tid har det warit de förenade Rikena jörunnadt att i lugn utweckla fina samhällsinrättningar och förkofra sitt wälstånd, under åts njutande af en stigande aktning å andra makters sida.