Utdrag ur Personalier uppläste wid H. M. Konung Oscar den 1:3 bes grafning i Riddarholmskyrkan d. 8 Aug. 1859. (Forts. Men ice länge hwilade wapnen i Europa. Den pos litiska synkretsen mörknade snart åter, i anledning af den fara, fom hotade Turkiska rikets bestånd, och den werk samma hjelp fom England och Frankrike i förening med hwarandra lemnade detta rike mot Rysslands anfall. Med waksam blick öfwerskådande de politiska förhållandena i hela deras omfattning intog Konung Oecar genast, ins nan fwärden ännu hunnit dragas, en bestämd ställning. Han förklarade denna Sin ställning i den Note, som den 15 December 1853, således fjorton dagar innan Left makternas Ultimatum afläts till Hofwet i S:t Petersburg, afgick till de förenade Rikenas beskickningar wid fråms mande hof. Uppmanad, hette det i denna Note, ej mindre af den uppriktiga wånskap, fom förbinder de för: enade Rikenas och Danmarks Konungar ech Folk, än ock af de gemensamma intressen och politiska grundsatser, fom ömsesidigt stödja och styrka hwarandra, hade Kommuns gen funnit Sig befogad att, i främsta rummet, träffa aftal med Sin Höge Wän, Allierade oh Granne, Kom gen af Danmark, i afseende å de åtgärder, hwilka bor de widtagas till åstadkommande af en samwerkan, egnad att, genom dess fullkomliga öfwerensstämmelse, underlätta tillämpningen af det öfwerenskomna systemet. Sedan dessa framställningar funnit det gynnsamma genswar, man egde rätt att förmoda, hade, i kraft af de mellan båda Monarkerna träffade öfwerenskommelser, Konungen ge nom Sina beskickningar welat förklara, att Han hade för afz sigt att tillämpa fyftemet af en sträng neutralitet, grunz dad på öppenhet, owäld och en fullkomligt lika aktning för alla makters rätt. Denna neutralitetåförklaring, i tid afginven och Ted sagad med tillämpning af grundsatser i folkrätten, hwilka, just i följd af det nu utbrytande kriget, federz mera blifwit af Europas fora makter allmannare än förr erkända, wärnade de Nordiska Rikena för krigets förödelser, i en fråga, som war främmande för deras egentliga intressen. Konungen erkänner — så lydde Hans ord i meddelelsen till den Norska Regeringen ar den 8 Februari — att omftåndigheter, hwilka det ide stod i mensklig makt att förutse, kunna göra denna ftållz ning swår; men likasom Hans Maj:t med allwar och kraft will bemöda Sia om att öfwerwinna möjligen ins träffande hinder, få är Kongl. Maj:t öfwertygad om att hos de förenade Rikenas nu förfamlade nationalsrepres fentationer finna bistånd och medwerkan7. Konungen bes drog fig ide i denna förwäntan. Rikodag och Storthing erkände fullkomligt det wälgörande i denna politik och bewiljade med enhällighet de för dess wärdiga upprätthåls lande fordrade betydliga summor. Starka rustningar widtogos. En förenad Swensk-Norsk eskader utrustades: gränsfästningarnes besättningar förstärktes och en truppz slyrka öjwerfördes till Gotland. Från nästan alla res geringar ingingo inom kort tid tillfredoställande swar, med godkännande af Konungens i noten af den 15 December tillkännagijna politik. Denna politik war icke allenast egnad att höja de Nordiska makternas anseende och oberoende ställning; den öppnade för de förenade Rikenas handel och sjöfart de fördelaktigaste utsigter till utwidgad werksamhet. Under dessa förhållanden uppnådde och både den Swen: ffa och Norsta handeloflottan den största styrka de nås nonsin cat. Den förra, fom år 1831 bestod af endast