— månne samma skål ej skulle finna tillåmpning i afseende på församlingarnes Lärare? Det patriarkaliska förhållande man will finna uttryckt och bewaradt deruti att feriftes barnen sjelfwa aflöna fina andeliga föder — förutsatt att ett patriarkaliskt förhållande werkeligen äger rum — månne det icke skulle gynnas wida bättre derigenom att de andeliga fäderna kommo i en mera oberoende ställning till fina skriftebarn få att de förra kunde åtminstone till någon del erfara apostelens ljufwa medwetande: saligare är gifwa än taga. Wår öfwerlygelse är åtminstone den att om presterskapet finge fin lön i penningar qwartal8s wis, ordets tjenare skulle winna i oberoende och aktning samt befrias från den skugga af jordisk åtrå och slem winning, som olyckligtwis nu så lätt fäster sig wid äfwen oförwitliga prestmän och gör deras kraftigaste förmaningar nästan utan werkan. Tislika skulle härigenom afskäras wid roten många bland de för presterskapets Heder ffadz liga och för församlingarnes egennytta mäktiga frestelser till olaga lönesbeting, fom nu ide lära felas wid prestwal. Wi hafwe således, fom wi hoppas, på goda skäl gått ett steg längre än G. L. nya T. i det wi icke allenast påyrka fasta löner för det ordinarie presterskapet, utan jemwäl dessa löners förwandling till penningar efter wiss tara och utgående i sammanhang med kronans uppbörd. Åt den som icke åtnöjer sig med de skäl härtill, hwilka wi ansett of endast behöjwa antyda, och icke närmare ute weckla öfwerlåta wi att bewisa att det ligger någon ting för prestembetet gagnande och hedrande deruti att wåra prester, fom lika litet kunna undwara penningar fom hwar och en annan, nu nödgas först hafwa ett tidsödande och obehagligt bestyr med insamlandet af fin tionde, oberåknadt alla trakasserier derwid fom wift ide äro sälljynta, fpenderingar på tiondegifware då stundom händer att bränwinet är för swagt eller ölet för tunnt, sedan faranz det och flackandet för att accordera Bort fpannemålen,springandet emellan spannemålshandlarne och torget för att utforska hwarest bjudas den högsta toljskillingen per tunna, och allt detta såwida de icke äro i styrka att funs na hålla på fin säd till mwårsanetionerna och den dyra tiden. Wisserligen har funnits en tredje utväg att nemligen efter årets markegångspris sluta bort sitt parti; men dels är owisst om wåra spannemålshandlare wilja längre bes qwäma fig till fådana wilkor, dels funna blott de preft: män bhafiwa fördel deraf fom bo nära upphandlingsplatferz na, dels komma de presimän, fom behöfwa penningeförs skott, helt och hållet i händerna på köpmannen hwaraf denne mill betjena fig. Aterstår likwäl alltid wissa twister wid ins och utmätning. ömsesidigt missförstånd angående priset m. m. d. och det slutliga omdömet blir att pres sterna aldrig förstå fig på affärerv. Wi instämma i dets ta påstående få mycket heldre fom wi tillika påstå att de icke böra wara affärsman åtminstone icke i detta ords krassa bemärkelse, oc wi hålla få före att om presterna befriades från fin nuvarande twungna belägenhet att figus rera inför allmänheten, som dåliga affärsmän, få skulle de ide allenast flå fig mycket bättre än hwad nu är fal: let, utan på samma gång wara bättre prester. Den fom såsom ordets tjenare bör odeladt hängifwa fig åt ett him melskt fall och föda den himmelske Herdens får bör i sanning frikallas från lumpna näringsbekymmer och os aflåtelig omtanke för den lekamliga födan. Wi hålla och före att då presterskapets inkomster, fom allmänt anses af: undswärdt rikliga, likwäl wisa sig icke räcka till, hwilket ju sterbhusens ofta högst klena tillstånd bewisar, enda orsaken härtill bör sökas uti presterskapets oformliga af: löningssätt, ty de mid taxeringar och andra tillfällen upps gifna lönepersedlar måtte sannerligen wid deras förivands ling till penningar undergå betydliga afkortningar. Har då någon mod och panna att längre förswara ett aflör ningssätt fom inwecklar församlingens Lärare i ekonomiskt trassel, förlamar deras werksamhet, länder församlingarne till föga gagn och Heder samt föranleder ömsesidig mif: belåtenhet ? (forts.) D (Fnsändt)