den icke derifrån skulle ingå i werldåmarknaden och med samma låtthet försäljas till England, Nederland och Frantz rie, fom nu spanmålen reqwireras ech säljes från Riga, Danzig, Wismar, Odesja och Köpenhamn. J de länder, hwars spanmålsproduktion säljes i dess sa städer, finnes det ingen, som wäntar att sälja sin skörd på sin egen gård omedelbart till förbrukaren. Så snart den är uttröskad föres spanmälen dels på floderna, dels uti ofantliga foror till afsättningostäderna. Uppstår nås gonstädes på werldomarknaden behof, få met man hwarest den år att söka, och man wänder sig först till de städer, der de största upplagen finnas. En telegrafnotis till den stad, der de största förråden åro, sätter 10 minuter sedan behofwet yppades warans transport i gång till behofsorten. Först när lagren der äro utsålda, wänder man fig till mindre platser och flut: ligen, wid tilltagande behof, rensar man hwarje litet förs råd, som möjligen fan qwarligga i landet. Deraf föl: jer en oinskränkt regel: ju större lager på spanmål ju större afsättning och ej twärtom. Huru åter, sedan spanmålohandeln redan antagit nu: warande form, det skall blifwa möjligt att leda den till kusterna är en fråga, fom kunde synas swår att beswara. Härwid måste man erinra fig hwarför fpanmålshandse laren ej upplägger lager. Dertill har han en ganska giltig orsak; neml. den, att lager fordrar stora kapital, som ligga korta intill dess reqvision inträffar; och tiden dertill beror af konjunkturer. För att befordra denna sak finnes trenne medel: Det första är, att alla kommunikationer äro rigtade mot kusten. Det andra, att producenterna lemnade köpmannen fredit till def försäljningekonjunkiuren inträffade. Det tredje medlet wore rikobankens mellankomst, i det att den bewiljade lån på spanmålsupplag uti alla städer, som idka sjöfart. Sannt är, att ifall spanmålen fördes till kusterna, skulle producenten ofta nödgas emottaga lägre betalning, än han nu genom sin wäntning hittills kunnat påräkna inom landet. Men denna inwäntning af ett högre pris, när werldspriset flår lägre, har nu nödwändigt till på följd, att kuststäderna införskrifwa utländfe spanmål, fom försäljes inom landet och nedsätter den inhemska sädens pris. Det synes, efter anförande af det ofwanstående, icke wara omöjligt, att äfwen inom wårt land ästadkomma en ordnad afsättning för landtbrukets produkter. Sker detta genom någon allwarligare wilja att detfanumna åftads komma hos wåra statomakter och man i öfrigt, hwad landets modernäring beträffar, icke lägger armarne i fors, öfwerlemnande allt eller mycket endast åt den enffildta företagsamheten under det utlänningen derpå anwänder millioner i statsmedel, få torde man med tillförsigt kunna hoppas uppå, att wårt land icke allenast skall förmå täfla med andra länder, utan ock en gång winna, hwad som med def industriella förkofran närmast afses: ekonomisk och politisk sjeljständighet.