Du, fom förnyar hwar wår din skapvelses ljufliga under, Oh de nedmollade frön kallar til blomstring och frukt, Du som, oändlig i nåd, lagt ned i de dödliges hjertan Fåön till ewärdetig frukt, låt dem ej awäjwas och dö! Du, fom Försonarn oft fändt, att ej wi skulle förtapvas, Stvrk oss att följa i allt bimmelska Lärarens fpår! Låt oss fom losnande barn få fitta i frid mid Hans fötter, Lägga på bjettats får kärlekens helande ord, Att mi må höra dig til, o Gud! i lufwet, i döden: Werka i lifwet Ditt werk, hamna i döden hos Dig! C. 1. B—n.