gvt IIFFPYJITIÖU 4 PLA TA BULL U2—cIIII11I OSA tur U den föregående torkan och frosten objelpligen skadats, nu wisa ett temligen lofwande utscende. — Soderaffaftnin: gen, jå wäl å naturliga fom artificictla ängar, bar i allmänhet warit särdeles ringa, . — Utnämning. Kongl. Maj:t har, under d. 26 Aug. till Prosessor i Nerdiska spraken wid Ursala Unis wersitet i nåder utnämnt och förordnat Decenten i Forn: nordista språken, Filosofie Magistern Carl Save. — Prestmötet i Widbhy d. 23 ch 24 sistl. Augusti. Af förhandlingarne wid detta möte, som höllos i nya Lärowerkebggnadens Sollenitetesal, hwilken nu första gången war upplåten för en större allmän fame ling af såwäl förhandlande fom och åhörare ur alla folk: klasser, få wi erkänna wår oförmåga att funna afgifwa något fullständigare, utan måste blott meddela en och annan reflerion på det hela, en följd dels ar det omöjliga att från åhörarnes bänkar med säkerhet klart funna uppfatta Preses, Prosten Jhres, gifna förtydliganden till och för swar mot de framkastade betänkligbeterna wid det till diskussion komna af band satser, samt den hes flera del: tagande rådande lågmäldheten; dels oc en töjld ar den omblandning diskussionen ar det fom förekom, företedde J det till ämnen ur afhandlingen om Skapelsen och Hörlynen? tagna, för och jemte Prefes salser talande woro Prostarne Bergwall och Lemke samt Confift.Not. Gustafson, — dels mot, dels bemedlande wid Mee samma: Prosten Sunde bl ech Pastordadjunkten Torr rby. J diskussionen deltogo föröfrigt Proftarne Söderberg, A. Lyth och Krusell. Korkohyerden Hauffman, v. Pastor M. Lyth samt Pastoreadjunkien Öfwerberg. Första dagens förmiddag ordades om Exkapeljen, att börja med mellan Pros och Prestarne Lemke och Suns dahl, deri sedan Adj. Norrby dellog, hwilken diskussion töcktes utan någon egentlig slutledning få smaningom sjunka bort, en följd möjlig wis af det swåra wid dylikafrågors behandling i korthet, och fick man ej heller widare höra något derom. Ur denna diskussion härledde sig dock en lifligare, som äjwen till en del fortsattes ans bra dagen, om begreppet Eyrfka, korkans uppkomst, äffads ningen af densamma sasem synlig och derjemte osvnlig (Helgamannasfamfiund), def betodelse och werkninger. Pias ses mening, denna: att omkring Christus mwål bildade sig en liten kreto af troende; men denna utgjorde blott jorbmånen för det senapskorn, A det stora trär det jkulle werldoomskvggande utgrena och att fäleded är Sudd rike hwarken liktidigt eller lektpdigt (idenliskt) med fyrfan, hwilken är — yngre, war det egentliga Dwars omkring och hwarur mötets förhandlingar fedde till nås pot för uppmåärffambhet och aktgifzwande. — Som mans ligt bestod dock denna diskussion i ord hit och Dit, Idö: ryckta siteringar, som bruklixgt är nu för tiden, ur Nya Testamentet äfwensom ur Concordia Pia, satfer ar Melancton m. m. uppläst pårlatin, än för och åter än emot hwad den ene och den andra hade fram ar fin åsigt, talande fom föranledde ungefär fom wanligt ingenting, hwartill man kunde, och hwartill, för att ta saken helt enfafdigt, man måhända icke heller kan komma bland Defa massor af åsigter rörande begreppet Eyifa som mens niskor fått fiam och rört jamman. J hivad wi dec ej wilja underlåta att såäga wår tanke, med afsrende på det fom härwid framhölls, är att Adj. Norrbo tydtis gen syntes besitta wilja och äfwen nagon thållighet att med en i wiss mån liflig och iri askadning komma till resultat, i det han ej twekade att liksom föra saken på spetsen, om wi få få säga, under fin upprepade och med dialektisk förmåga starkt betonade definering af Christi kyrka, jåsom egentligen ensam best. ende af dem fom tro — ech att ban derunder mit berligen ej lemnade dis skussionen mot fia särdeles stort område alt beherrska, om han än, jom sagdt är, derjemte ingick bemedling med de åsigter mot hwilka ban uppträdde. Wi skulle här wilja framställa det enkla fr buruwida frågan om yttre kyrkane ketvdelse elle ty något äwärde stall den wäl ändå besitta, deck ej är att tala om sasem ett yttre ensamt. Aigörandet är wäl ändå alltid ett inre, hos hwal je enskild, och hwarje enskild menniska är ju i en mening Gud lika nära, eller, ett inre är wäl ändå allwaret i förhallande til Cbriftens dom, till Cbristus, Fräljaren, fom är den mäktige öfwer själar, ech, i sasom Gud ech menniska fom ban är, fäller hwarje sig sjelf om synd bewist och fräloningesökande mens niska i ett närmande förhallande till Gud. — — — Den yttre s. k. kyrkan hemtar fina prester ur skolan genom akademien efter wissa af staten sörelagda eramindz prof; säledes ett yttre, liksom staten för armerns bebor bemtar efficcrare derifrån efter det dassn aflagt wissa eras mina, ocksa ett yttre förhållande och hwarom dfkverend: kommas mot wissa löner?). — — Wille man nu wända saken så, att det inre, det ofynliga, det fördolda lifvet i Christo är det afgörande och således eckså framför allt sätter detta i jörsta rummet, få må ju gerna oc) fall ju wäl eckså deraf följa ett yttre, men om detta yttre då är något som kommet i kategori med den s. yn liga fyrfan det blir en annan fråga Äro nu dessa bägge likiydiga, då är allt i sia riftighet som det nu är; men fråga är blott om de äro liktydiga efter om icke : — — fr A3: KR MI 3 . 92L8L8L8L8 5 ; i ) : i — — i ; i k — — —— i I : k i hhhh3 — h3 — — —