Hwarjehanda. — Ädel hämd. Konungen af Preussen, Fredrik den store, hade år 1745 för andra gången eröfrat Sclcz sien, och lät till fina nya underfåter utgå ett påbud att de ej skulle från Böhmen eller Sachsen få införa wissa lijomedel och waror. De förbjudna frukterna woro lif: wäl billigare i utlandet; för att hindra all smuggling lillsatte han derföre en mängd gränsjägare, fom skulle ans ställa jagt efter smugglarne. Nära gränsen kodde en wälmående bonde, som ägde en gård och mar en lycklig man, ty han hade en god hustru, 4 wackra barn och ett förnöjdt hjerta. Hans syster war gift på andra sidan gränsen, uti Sachsen, och till henne tog han fin tillflpkt, ty åskan Hade under höften slagit ned i en af Hand lador och hela den rika skörden blifwit lågornas rof. Swåger, fade han, du måste för detta år förse mig med brödföda, utsädeskorn skall jag nog köpa mig; fvås gern git icke blott in på hans begåran, utan stänkte ho: nom dessutom hela wagnen full med spannål och lifömes del och systern gaf honom nytt ylletyg till kläder Åt vär gerskan och barnen och båda fade: far i Guds namn, broder, fom tillbaka och hemta mera. Bonden for och tänkte, hiwad du har på wagnen, bar du fått till skänks; spanmålen är just icke den renaste och ylletyget ej eller af finaste slaget. Gränsjägarne och tull: betjenterne äro I dag på marknaden och du träffar dem således troligen icke hemma, och härmed förde han af på en skogewäg, för att undwika tullhuset. Men grändjägaren Hermann war icke på marknaden, utan befann fig jult på samma skogowäg och gjorde beslag på hela lasset. Nästan alla de skänkta warorna woro förbudet gods; böner och tårar Hjelpte intet, utan gränd: jägaren arresterade bonden och lade beslag på wagnen. Bondens hustru och hans barn hade gått fadren till mös tes och blefwo ide litet förskräckta, då de sågo honom så likblek och i sädant sällskap. Här hade gränsjäga ren en swår strid att utstå; ty modren och barnen omfattade hans knän, bådo honom om nåd och barmhertighet för fadren, och oonden sjelf räckte honom ännu en gång sin darrande hand och bad: herr gränsjägare, fe dessa arma och låt mig gå; min jyster har skänkt mig allt; tag, om ni måste det, wagn och hästar, men förråd mig ide; fåg hellre att fors mannen har sprungit ifrån ev och att ni ide kände honom. Men Hermann war en rigtig gränsjägare. Han fas de leende: nej min wän, med nåd och barmhertighet får jag ide gå konungen i förwäg. Jag gör min skyldighet, har ganska wäl känt igen dig och sin nästa får man icke förneka. .A e :i a —