J N. Calmar läns Tidning läses följande under rubriken: Lokalbref. Hwad de postlådorna äro förträffliga! Det går få lätt att i förbigående tasta in några rader der — och genast äro de sramme på ort och ställe. Huru ofta händer ide att man gerna, ja mycket gerna skulle wilja kommunicera fig med den eller den damen, eder herrn, men att skicka det lilla brefwet direkte, Det fan ofta wara ganska tintigt. Nej tacka mill jag postlådan, bon sqwallrat ide. Hade icke en sådan funnits få serdeles bebändigt till hands just bredwid posttuckan, få skulle jag aldrig tommit mig til att skrifwa detta bref. Att skicka det direkte tet hade aldrig kunnat komma ifråga. Beware mig wål, för omedelbar beröring med någon tidning; men på detta fätt, genom breflådan, det är en annan sak, då behöfwer man ide befara att den obehagliga swättan skall lemna några märken efter fig. Mi får således här ett lokalbref til den kraft och werkan det fan hafwa. Lltet sqwaller det är ju så trefligt — det är cayennepepparn i lifwet; med litet sådant till smaka de tarfligaste rälter förträffligt oc få är det få helsosamt, det piggar upp en syndare, fom af den hwardagliga enformigheten är färdig att slotkna. Alltså! Jag skall fe till hwad jag fan åstadkomma. Jag fom häromdagen att kasta ögat i tidningen på magisratens kungörelse om den förestående Tarerings-bewillningstomiläen. Der uppräknas namnen på en hel hop godt folk, om hwilra intet skulle wara att i den wägen säga, såwida de ide warit få fötbålt luftigt klassifjcerade. Ridderskapet och A