de hafwa jedan den tiden oupphörligt förökats. Grefwe Cawour kan ännu inom landet, ehuru den allmänna meningen enhälligt är för honom, stöta på nå gra oppositionsmän bland de fedan gammalt privilegierade eller bland dem, soni längta efter en nationalrörelse; han håller sia på lika stort afständ från de yttersta partierna; han toglar dem, han skiljer dem åt och han moderar dem, deri ligger just hans ära. Men uti de italienska prowinjerna, hwilka af honom wänta sin befrielse och som förftå hans uppförande, är ban den utlofwade Messias till deras fräldning. Behöfwer det wäl tilläggas till greve Cawours por trätt, att Piemonto statoman, efter att hafwa uppnått höjdpunkten, äljkar makten ite för def egen skull, utan för det gora han fan förläna sitt land; att han, belastad utom med de både förnämsta ministerportjöljerna äfwen med kontrollen öfwer alla de andra, famt mwarande fobi nettets talare i kamrarne, arbetar i medeltal fjorton times mar på dygnet, hwilket för mången torde synas föga afundswärde? Detta bestrides icke af någon och sjelfwa hans politiska fiender göra rättwija åt Bictor Emanuel d. 2:o konseljpresidents wackra karakter, oegennytta och wärdiga enskilta li. (Forts.) i3:i:3nnn. —x—