Sardiniens framstående män. Victor Emanuet den II. (Ferts.) Konungen är den mest okonstladt tappre man som kan finnas; sistlidet år ofredade ett röfwareband (anfördt af en wiss del Pero, men sedermera skingradt) trakten omkring slottet Pollenzo, Victor Emannel d. 2:es favoritlufts flott. Han wägrade ihärdigt att hafwa något flags bes wakning till fin personliga säkerhet. Då han en natt fick höra gewäroskott, hwilka wexlades mellan banditerna och gensdarmer, som förföljde dem, fattade han en bössa, skyndade till genodarmernas hjelp och såg twå af dessa dödas wid sin sida. Då kejsarinnan ar Ryssland kom till Turin, upps drog konungen, hwars både moder och gemål redan iv02 ro döda, åt grefwinnan Robilant, ett ganska utmärkt fruntimmer, att göra les honneurs wid den höga gästens besök. Markisinnan dArvillars, fom war första ftatås fru, men betraktades såsom själen i det swartsösterrikiska partiet, blef högligen förgrymmad öfwer detta wal och skref derom till konungen, fom genast swarade, att han helt säkert icke skulle underlåta att hafwa henne i åtanka, om någonsin en österrikisk kejjarinna reste genom Turin. Trofast wän, menniskowänlig monark, finnes det för närwarande måhända i hela werlden icke någon furste jå wärderad af sitt folk fom denne. Högra sidans mån äls ska i honom arfwingen af huset Savoven, ättläggen af få många ärorika furstar; de liberala förena med denna traditionella wördnad beundran och tacksamhet för den oförfärade kämpen för den italienska iden. Efter de grymma förluster, som slitit de ömmaste band för honom, lefwer konungen ganska indraget. Han tillbringar hela den wackra årstiden på sina lustslott wid Pollenzo och Racconigi, och ofta wistas han på Soms mariva-Parno, en egendom, som han nyligen köpt ar fas miljen Sanct Thomas. Om wintern återwänder han till det kungliga slottet i Turin och gifwer några stora fester, mera för att öka lifligheten i hufwudstaden än för sitt eget nöje. Hans ciwillista, 4,000.000, anwändes till en stor del till pensioner och barmhertighetswerk, ty fonun2 gen är mycket frikostig oh giimild. Hans enda lyr ute göres af hans hästar, för hwilka han anlagt ett modellz stuteri. Hwad beträffar den officiella representationen, den ståt, hwarmed Carl Albert gerna omgaf sig, icke för sin egen skull, men för det kungliga majestätets glans, få har hans son gjort betydliga indragningar deri; etiz ketten plågar honom såsom ett slafweri, och han skulle gerna föredraga en simpel officers lefnadssätt framför det, som blifwit helgadt af bruket wid hofwen. På detta allwarliga, förståndiga, till karakteren mera schweiziska eller holländska än italienska folk göra också konungens enkla wanor och fullkomligt militäriska öppens het, frånwaron af alla skiljemurar mellan honom och hans undersåter, af hwilka den ringaste kan stiga fram och tala med honom utan fruktan, ett djupt intryck. Hos medelklassen, och isynnerhet hos det lägre folfet, fram träder detta intryck medelst en wördnad, en kärlek, som wäl ej gör wäsen af fig, men fom är sällsynt. Det finz ned ingenting, fom ide en sådan konung med en sådan nation fan företagas; få säkra äro de på hwarandra. Genom sitt äktenskap med den wackra och älskwärda