synte ynglingen. Den stackars fru Willman upptog nu ett annat samtalsämne. — Nåh Alida — frågade hon — huru mår mamma? är hon lika kry? — pappa är väl sig lik? och Bertha lika huslig, snäll och tålig? små syskonen äro väl raska? gå de i skola? Alida redogjorde pligtskyldigast för hvarje individ tilläggande, och hoppas jag tant Bernhardine godhetsfullt förlåter mig, som varit nog försumlig att ej framföra en enda af de många helsningarne från alla derhemma. jag har dessutom ett bref från mamma. — Ja — svarade fru Willman — man kan nog bli förvirrad af sådant oväsen, som här varit — Cecilia gå och säg till Stina att hon dukar ... Månne herr Fridener är hemkommen 2 han J hört detta barn? — Nej, nej — svarade flickorna i chorus. Snart blef Alida lemnad ensam, tv fru Willman gick åter ut i köket och med henne följde barnen — Kcunga herrna — hade redan förut lemnat rummet. De uppträden hvartill Alida på en kort stund blifvit vittne, hade gjort ett i högsta grad obehagligt intryck på henne, isynnerhet föreföll henne Hugo vidrig; hennes själ uppreste sig vid tanken på hans ovärdiga uppförande mot sin mor, det föregående gnabbet med systrarne ansåg hon mera som pojkaktigt. Af allt hade hon emellertid skäl till den tanken att hennes befattning här skulle bli temligen kinkig, enär modren tycktes vara så efterlåten för barnen och dessa iföljd häraf så sjelfsvåldiga. Nu hörde hon i förstuin en högst välljudande och klangfull stämma yttra: aär mamsell Willman kommen ?4 — Ja, herr Fridener, det är hon — svarade en annan röst. Dörren öppnades och tvenne herrar inträdde. I den äldre af dessa igenkände Alida sin farbror och skyndade hon emot honom, ej märkande den andre. Under farbroderns och brorsdottrens helsning taga vi tillfället i akt och presentera den yngre af de inträdande. Denne syntes vara elt par eller tre och tjugo år; hans gestalt var smärt och ej särdeles lång, hyn blek, ögonen mörka och själfulla; på pannan thronade fasthet och karaktersstyrka, öfver munnen hvilade ett drag af mildt allvar; det hela uttryckte en viss jemnhet, lugn och harmoni; hans utseende innehöll en oändlig fond af godhet, uttryckte att under den lugna ytan bodde en sann värma, beherrskad af ett ädelt och klart förstånd — ja, att denne man egde lika mycket hufvud, som hjerta. Allvar Fridener var icke originel i den mening man vanligen tager detta ord, men han var likväl en ovanlig yngling; hans tänkesätt vore rena, ädla och upphöjda, hans karakter var redbar, pålitlig och öfverlägsen, ehuru i hela hans väsende låg något ödmjukt och anspråkslöst — någonting så enkelt, älskligt och flärdlöst att det förstummade till och med afunden och förtalet. Ingen kunde djupare än ban förakta det lumpna, nedriga och småsinta, men detta förakt uttalade sig aldrig i ett skoningslöst dömande af andra... Se här en dunkel bild af Allvar Fridener. Ändlligen såg Alida att en tredje person fanns i rummet, och Landtmätaro Willman presenterade den unge mannen med dessa ord: Auskultanten Fridener — mitt biträde och synnerligen värderade unge vän — och här Fridener ser du min brorsdotter, den väntade och omtalta Alida Willman. Den unge mannen närmade sig Alida, helsade henne med det enkla, osökta behag, som var honom så eget -och samma stämma hvars sällsynta välljud nyss fängslat Alida, klingade nu lika ljuft och melodiskt: eahjertligt välkommen mamsell Willman l4 Alida, som alltid särdeles fäst sig vid menniskors röst, blef genast stämd till Frideners fördel vid ljudet af denna behagliga och musikaliska stämma, blickade vänligt upp till honom i det hon räckande honom handen sade endast: — tack, herr Fridener tack. Den sednare delen af aftonen förflöt fortare än den första. Fridener var en af dessa menniskor i hvilkas närvaro man känner ett visst välbefinnande. En anda af frid tycktes verkligen flägta omkring honom och sprida sig också till de öfriga. Landtmätaren var glad och upprymd, fru Willman vänlig, sjelfva barnen tysta och lugna. Man åtskiljdes. Ålida befann sig ensam på sin kammare i öfra våningen, oafklädd lutade hon sig mot sängen; en hel här af tankar bestormade hennes inre. Hon kände ej nu den fridfulla stillhet hon erfarit första aftonen på Dalnäs. Att hon här skulle få mycket att bekämpa var henne klart redan af första inträdet. Skulle hon väl här kunna uträtta något? dessa barn voro så illa uppfostrade och modren så svag för dem ... En viss bäfvan och vemodsfull oro intog hennes själ. Men vi lemna nu Alida och gå att med några ord belysa fru Willmans uppfostringsmethod, hvilken dock redan af det föregående bör vara temligen klar. Denna method — ifall den kan benämnas så — delade hon tyvärr! med så många. Fru Willman älskade sina barn på sitt sätt — d. v. s. att hon ansåg kärleken bestå i klemig eftergifvenhet för barnen. Så länge hon var i s.k. agod lunad o. 11. 11. sv 12 011 1 13