Han naålkades Alida under utrop: — ah: sörmodligen är det kusin Alida jag har den äran se. Tillåt mig helsa dig tusen gånger välkommen min bästa kusin: måtte du finna trefnad i vårt anspråkslösa hem! jag lofvar dig uppbjuda min ringa förmåga för att dissipera och intressera dig. Hvem jag är, har du redan gissat neml. -din kusin Hugo och derjemte din ödmjukaste tjenare! ... Vågar jag anhålla att få hjelpa dig af med shawlen — eller -när jag rätt tänker på saken bör jag be dig bättre svepa den kring dig, ty här är, känner jag f—n så kallt. — Välkommen, obeskrifligt välkommen! var så obligeant och sitt! Ett halft leende flög vid detta ordsvall öfver Alidas läppar och hennes svar blef helt kort. Nu inkommo tvenne flickor om 8 och 10 år. Genast började unge herr Hugo: tillåt mig för dig presentera ett par af dina blifvande elever — Cicilia och Alma! kommen fram barn och helsen på er guvernant kusin Alida. En ingalunda nådig blick mötte härvid unga Hugo, från systrarne, hvilka upprepade: 4åbarne, åh du är barn sjelf! Hugo fortfor under det flickorna gingo fram till Alida — det var verkligen bra snällt af dig att du ville åtaga dig de små vildkattorna, deras education är temligen negligerad ..: — Ungefär som din — inföll den yngre — Alma. Hugo låtsade ej märka utfallet, utan ordade vidare. Ja, jag vill bereda dig på att din uppgift säkerligen torde bli ganska svår alldenstund de unga damerna äro ytterst sjelfsvåldiga och bortskämda. -På långt när likväl ej så mycket, som vår bror — inflickade Cecilia med något rädd ton. Hugo gaf de små upproriska en hotande blick sägande: — Dock finner du det lätt sjelf bästa Alida af deras otillbörliga förhållande redan nu på denna korta stund ... jag rekommenderar dem emellertid af bjertat till allvarlig upptuktelse. — Ja, godt någon kunde tukta dig — inföll Alma -men det lär väl bli svårt, ty hvarken pappa eller mamma har kunnat det; ja, fortfor den lilla med lågande kinder -Hugo behöfde riktigt qväsas, ty han är så stygg, så stygg — och så förarglig seen. — Ja, vore det ej för Alidas skull — utbrast Hugo — så skulle jag allt ge er så pass att ni skulle minnas mig, men vänta bara... Nu hade Hugo glömt sin roll af kavaljer. — Alida, återtog han nu vändande sig till henne — aldrig har du väl någonsin sett så oförskämda barn. — Det är i sanning mycket jag ej sett — svarade Alida, hvilket detta uppträde föreföll både ömkligt och löjligt. Hugo började nu undanrödja åtskilligt, som låg kringströdt sägande: -Befängdt skräpigt! ni långa flickslynor kunde just ej ha annat att göra än städa tycker jag, synnerligast när man väntar främmande, men ni ha då ej vett för två styfver. — Ja du har då rakt intet — komptimenterade Alma — och är mitt tycke — fortfor hon — att gunstig herrn ej har annat att göra än att städa sjelf, i fall han vill ha städadt; vi få nog göra vi. Här afbröts tvisten genom modrens inträde. — Hvad är här för väsen och gräl — yttrade fru Willman — han J då icke en gång försyn för främmande? — Åh — svarade Hugo — det är det vanliga, att Alma är näbbig och uppstudsig. — Och Hugo — replikerade Alma -förarglig och rysligt förarglig ändå. — Så tyst, tyst barn — återtog fru Willman — och nu -fortfor hon vändande sig till Alida -välkommen min kära Alida! förlåt mig, som ej helsat dig förr, men jag har haft bestyr derute — en husmor på landet har så mycket att sköta, att ni stadsboer aldrig derom kunna göra er något begrepp — och sen när jag kom in, fick jag tysta barnen först. Ja, det är då så vanligt att syskon gräla, men dessa plåga visst icke eljest att göra det, ty Gudskelof! barnen äro snälla, se här ser du mina barn... Hugo har väl presenterat sig sjelf kan jag tro: är det ej en lång son jag har? — Kära mamma — afbröt Hugo — hvad behöfver Alida förvånas öfver min längd; det der räsonnemanget kan ej intressera henne. — Hugo lille — sade modren med en bedjande blick. — Såå -är jag nu liten? hastig förändring — inföll den oförskämde. Fru Willman låtsade ej höra, utan fortfor: dessa äro mina öfriga barn, Cecilia, Alma och Hilda -(här visade hon på en liten en, som höll henne i klädningskjolen) — de äro litet yra, men eljest lättfattliga och böjliga — jag hoppas du ej skall få mycket besvär med dem, ty vid lydnad äro de vana. — För all del bästa mamma, — inföll den oförbätterlige Hugo — bered förr Alida på verkliga förhållandet, hvilket är just raka motsatsen till hvad mamma behagat yttra — de äro ovanligt egensinniga och olydiga; och detta har nog Ålida redan märkt. — Söta Hugo — bad fru Willman. — Hvad behagas?