tet för att betrygga hans aldberdom mot ectonomista bes kymmer. Utgår man dock från den synpunkten att handeln och sjöfarten äro wäsendtliga källor för wårt lands förkofran och wälstånd och i sammanhang dermed uppmärksammar att en säker och rask sjöfart uteslutande hwilar på de bes bjertade män, fom alltjemt få wåga hälsa och lif för ut: förandet häraf; få får fjömannen ett högre wärde och hans ställning till det allmänna en mera omfattande bes tydelse. Man tillåter sig i korthet teckna sjömannens lif. Han börjar wanligen ung en bana der han måste motse skilda faror. Man fer dot att hans mod ej deris genom brytes, till bewis hwarpå man ofta finner sjömän, genast efter de förfärligaste skeppsbrott, — förlisningar der dödens alla faror kringswäfwat dem, — hwarwid hats wet uppslukat deras ende, undec många år med arbete och möda hopskrapade egendom, — ånyo längta efter och återtaga sitt yrke, kanske i lagom tid just för att emotgå dylika öden. Cmellertid fortgår och förgår sjömannens kraftfulla år. Glädjen öfwer utståndna faror omwäxlar med förs hoppningar fom födes af sommarwindens flägtar. Om sider fattas han dot af den obewekligt inträdande ålder: domen. Han fer solen på lefnadsdagens himmel sänka fig och han kånner att naturens mägtiga lag manar hos nom att hwila. Skulle han oc sedan wilja och, ehuru med förminskad kraft, kunna fortsätta fin sjöfart, yppas få fällan tillfälle dertill, enär — hwilket man må billiga — en Redare helst önskar fe den utnötte gubben utbytt mot yngre och friskare krafter. Har då ide den lefnadss trötte, — hwad fom få fällan är fallet och i hänsigt till en ringa aflöning alltid måste Bli få, — förmått samla en förmögenhet hwarigenom han fan wara betryggad för brist, är han att beklaga. Har han maka och barn, hwilka senare tarfiva underwisning, ökas hans bekymmer: samma ställning, hwilken i lyckligaste fall — äfwen det icke alltid — af de s. k. sjömanshuspensionerna på blott alltför obetydligt och ofullkomligt fått lättad. Det mod, fom hittills trottsat faror och död, besegras helt säkert nu af för sjömannen mera bittra fiender, de der kallas elände och nöd. Jcke mindre modkrossande för den förr jå stolte och frie mannen måste det kännas att nödgas anhålla om hjelp, det will med andra ord säga: bedja om bråd. Sådana bekymmer trycka en fjöman långt mera än de år, fom färgat hang hår med åldrens is. Månne dock ide wåra sjöfarande förtjena ett bättre öde, d. w. s. en mera forgfri ålderdom! man tycker att deras arbete borde anses wara af den ofantliga wigt och få oumbärligt för staten, att denne, fom stort dragit fördel. af detta arbete också skulle ha skyldighet att oms hulda desse fina föner och betrygga deras ålderdom från nöd. Med andra ord: man mill finna att ftaten icke borde bortkasta de armar fom, om oc omedelbarligen blott, i def tjenft af arbete och år förlamats. Man förutser en inwänning fom häremot fan göras, den nemligen, att om man anser sjöfarten såsom ett yrke blott, så har icke staten widsträcktare skyldighet emot den än mot andra näringar, den skyldigheten nemligen, att tillje det den fritt och obehindrat får utbilda fig och njuta fridlyft flagga på alla haf. Men häremot bör man uns na anföra att sjöfarten icke ensamt fom näring fan få betraktas. Sjömannens yrke är manligt, det är ffönt. Här fordras ett mod, en ihärdighet och en kraft, lika stor om ej förre än soldaten på slagjältet måste utweckla, med den skilnaden kanske, att soldaten strider mot fiender som kunna öfwerwinnas, men sjömannen emot fiender (elementerna) som, till trotts af wetenskapernas alla fram: steg och rön, understundom gäckar, tillintetgör, allt mod alla beräkningar. Härigenom, och då sjöfarten är ett få mägtigt bilds ningsmedel att, genom den, jordens skilda folkslag och länder, på ett mångfaldigt sätt funna få utwärla fin fuls tur, fina seder och de alster deras jord frambär; få bör denna näring funna anses wida höjd öfwer alla de öfrige, de der dock hwar för fig lemnas den wälförtjenta aktning, som tillkommer redliga arbeten och sträfwanden. Att sjömannens yrke af mången så betraktas, derom wittnar den motion, som af en warm fosterländsk wän wid ett af de senast föregående riksmöten wäcktes. Denz na motion afsåg att en summa skulle af statsmedlen ans slås till inrättande af en pensionsjongd för åldrige föeppås befälhafware och sjömän. Något hwar hyser wissserligen betänkligheter wid att i oträngda mål anlita statens Hjelp. Men betänker man att ifrågawarande ärende omfattar en högst wigtig ans gelägenhet och att det icke bör bli fråga om att ftar ten uteslutande skall bispringa, utan att jemwäl hwarje sjöfarande i fin mån bör bidraga till denna pensionssongds inrättande och årliga ökande; och bisinnar man än widas re hurusom, genom en sådan inrättning, hwarje fjörarans de skall känna trygghet och lugn wid tanken på en Eoms mande ålderdom; will man än ytterligare infe att, just derigenom, man inom eget land bör påräkna få behålla många duglige män, fom mt finna räkning wid att uns der främmande flaggor söka förtjena bröd för åldrens das gar och derigenom bortgå från eget sädernesland; — få vana FM RKS