EAAAA TFL—T—Tss— — Små reflextioner. Blott en gång har jag beklagat mig och det war då jag war utan skor och saknade penningar att köpa för. Då mötte jag en man fom war utan förter. Jag såg honom, tackade Gud och war nöjd med min brist-. Så yttrade den persiska skalden Sadi. Mera än en gång lifwet beklage wi oss öfwer fak: naden af än det ena, än det andra, förgätande att wi dock ega mycket af det goda mången annan ide har. Rätt ofta fe wi medmenniskor fom sakna allt, fom ega intet, Men sällan göra wi jemförelser i det afseende och om wi göra det, så är det twifwelaktigt huruwida någon, likt Sadi, deraf bemtar erfarenhet eller förnöjsamhet med fin lott. Kapitalisten klagar. Han beklagar sig öfwer den rå dande osäkerheten. Han känner sig cbelåten, förargad och till och med olycklig då han mäste widkännas förluster. Han klagar öfwer tiderna, öfwer sömnlösa nätter, bristande matlust, öfwer allt och alla. Köpmannen beklagar sig. Hand rörelse är aftynande. Hand fordringar bli of: fra, hans förtjenster minskas, hans kredit blir miftrodd, hans kunder bli honom för fluga, m. m. Landtmannen beklager fig. Wintern är snöfri, wåren är kall. Wattenbristen är stor. Wårfloden räcker för länge. Under wexttiden är det för torrt, under bergningstiden för wått. Skörden blir knapp, skogsprodukterna falla i wanpris, spannemålen faller och — Gud wet, hwad som ej faller, blott snö och regn falla icke, åtminstone i rättan tid. Potaterna fjukna, korna sina, kalfwarna dricka för mycket mjölk, m. m. Tjenstemannen klagar. Han har för liten lön. Han fan ej lefwa fonfors tabelt derpå. Han blir förbigången wid befordringar. Han blir kontrollerad af förmän och allmänheten. Han blir, med ett ord allt, utom nöjd. Arbetaren klagar. Hans aflöning nedsättes. Arbetstillfällena minskas. Anspråken på duglighet ökas, m. m. Arbetsgifwa ren klagar. Han får dåliga arbetare, inskränkt afsättning och klen förtjenst. Konungarna klaga, folken klaga, med ett ord, alla, stora och små, höga och låga, fattiga och rika, alla klaga. Wid hemmets härd, i allmänna samqwäm, öfwer allt, sjunges klagowisor. Det är förmodligen derför som både små och stora poeter, hwilka naturligtwis dikta och sjunga i tidens ans da, ega få klen sympatiE? Den allmänna klagolåten är wår tids fraldafpiller. Man diktar, man sjunger sjelf och harmoni skall numera ej fattas alltsedan den nya fransyska stämgaffelns tillkomst, iiAA AEöm-G;h?i ä. F16CKFKFEFEC6 E CC EiuiEiE hwarigenom gifwes en wiss, hitintills blow anad enbet, och följaktligen mera samlad ftyrfa? åt läten. Det är således allmänt brukligt, det will säga för att uttrycka oss på ett för wårt i få många afjeenden förs franskade slägte, mera begripligt fpråf, fullkomligt mos dernt, nuförtiden att klaga och beklaga fig. Det är modernt och derföre förnämt. Hwarje upplyft och bildad menniska följer naturligts wis bruket. Det är således modernt att klaga öfwer all ting här i lifwet, att wara missnöjd och obelaten med allt! Den upplyste, bildade menniskan är naturligtwis, i första rummet modern. Hon blir derigenom förnäm och den egenskapen är af en alltför öfwerwägande natuc. Det är blott en och annan enfaldig. fördomsful, gam maldagomenniska, fom är nog mycket oupplyst för att ännu tycka att fill och potates förtärda med god luft, emottagna af en god mage och betalda med egna, ärligt förwäriwade penningar, i ett anspråkoslöst men gladt hem, smaka bättre än de obetalda ostrona och den bornerande champagnen, i sällskap med dyrbara, mycket dyrbara wänner. Eljest tycker man naturligtwis att werlden endast är full ar fel och förargelseklippor. Det är sanning. Werlden är full af fel, allt är felaktigt — blott ite en sjeli! Hwar och en tycker fig sjelf wara felfri — det förstås. Hwar och en är naturligtwis sjelf en ädelsten i den jå kallade skapelsens krona. A LL 5 A