hög, ösversinlig kärlek, den der känner sig lika säll af att i inbillningen omsväfva den älskade, som att i verkligheten vara hos honom. Den verkliga kärleken vill ega; den illusoriska har nog af att drömma. Visserligen gifves det också en verklig kärlek som äfven har nog af — ja, till och med mest njuter af att tyst få drömma om det dyrkade föremålet, men detta är ej den förklarade, utan den oförklarade, den känsla som ännu blott anar att den är besvarad, det är hjertats första morgongryning, de första strålarne af den uppgående kärlekens sol. Men är kärleken ömsesidig, innerlig och förklarad, då finnes säkett ej större sällhet än i närheten af den älskade. Kort efter Hermans aflägsnande inträdde Louise. — Ack, huru skönt min Louise att du kom — utropade Alida — mitt hjerta är så fullt, ja öfverfullt. Af hvad då? af kärlek förmodligen. Ja, äfven det, men så mycket har passeradt sedan jag i förmiddags lemnade dig Louise. — Så —4 — hvad då? jag mötte återigen nu lierman, han såg på mig med så bister min att jag nästan trodde du sagt honom mina tankar om så väl honom, som partiet. — Nåh Louise, om jag det gjort. — Då hade du endast sagt hvad jag vid första lämpliga tillfälle tänkt säga honom sjelf. Alida omtalade nu samtalen med sadren och resultatet deraf. — Allt är då förgäfves — sade Louise med sin vackra, melodiska stämma, som nu derjemte var öm och smekande; du vill då ej min älskade Alida! lyssna till dem som bålla utaf dig och vilja dig så väl? — Louise — bad Alida — tala ej till mig i denna ton, den smärtar mig så, då jag ändå ej kan ge vika,