— AAApp———— hon ej kurerad. Willman, låt oss blott komma ösverens om att ej mera söka inverka på henne, ty detta blott förvärrar saken; lika säkert som det är att en verklig kärlek genom hinder och svårigheter blir högre och starkare, lika säkert är det att detta medför samma verkan på Alidas inbillade. j — Tyvärr, har du rätt Elise! — suckade Häradsskrifvaren — vi få låta det ha sin gång. Och dervid blef det. Hvar och en af medlemmarne i Willmanska familjen undvek sorgfälligt att komma in på detta ämne. Samma eftermiddag satt Alida ensam på sin kammare vid ett litet sybord sysselsatt med ett handarbete — sysselsatt var dock ej rätta ordet, ty arbetet hvilar endast i hennes hand, det sysselsätter henne ej; handen sjunker eh som oftast ner på knäkt, och hon antager en lyssnande ställning, som ville hon uppfånga ljudet af någon ankommandes steg. Hon stiger slutligen upp, går några slag öfver golfvet, ser ut genom fönstret, sätter sig åter och fattar en på bordet liggande bok, — Lycksalighetens Ö — men kastar den snart åter sägande: -Nej, nej du älskade, du herrlige skald! jag är nu alltför orolig alt kunna njuta af ditt himmelska språk... Ja, fortfor hon -jag är gränslöst orolig innan jag sagt Herman allt... arme Herman! hvad du måste ha lidit dessa timmar under ovisshetens alla qval — dock mina ha ej varit mindre, men jag har derunder märkt att min kärlek tilltagit i styrka ... Hvi dröjer Herman? ... hvad han såg vild ut då jag mötte honom — det var af grämelse... dock han kunde ju vara lugn då han vet att jag älskar honom och att intet kan rubba mina löften... hörde jag ej någon gå igenom sarstun . .. jo... nej... hvad mitt hjerta klap