0 tj 920, 1101 k O0 289 in. äfven till det yttre, ty han var just en man för dig min högsinnade Louise! En annan gång satt jag på däck och läste Childe Harold -Walden närmade sig, kastade en blick på boken och sade: — Mamsell Alida (han nämnde mig alltid vid dopnamnet, jag förstår nog att skälet härtill var att du någongång uttalat detta namn) — har ni någon gång med en vän läst denna boka? — Måhända — var mitt lokoniska svar — visst sattade jag skälet till denna fråga, men tyckte icke desto mindre, att det ej alltid precist varit nödvändigt beslöja orden såsom han gjorde. Emellertid låg det något som genast förlikte mig dermed, i den ton hvarmed han fortfor: poch vågar jag fråga: älskade er vän denna boka — att jag svarade: min väns älskningsskald var Byron — och med förkärlek hade hon fästat sig vid Childe Harold. Han aflägsnade sig genast. Samma afton var ett förfärligt åskväder. De flesta passagerarne togo sin tillflygt till sina hytter eller salongerna. Kapten Kronfelt, Elfrida och jag föredrego emellertid att uppe skåda det storartade skådespelet. Rysligt skönt var det i sanning att se elementernas vilda strid. Himlen var öfvertäckt med tjocka, mörka moln, blixt på bhxt genomkorsade rymden — hastigt klöf fartyget de mörka vågorna. — Underliga, genomgripande känslor uppfyllde min själ. Huru mäktigt imponerande äro stunder, sådana som dessa, då döden — denne grasvarnes konung träder så nära under ögonen ... då liksom lisvets och dödens allvar sammansmälta till ett. Jorden med dess sorger och sröjder synes så liten — det eviga i sin storhet och glans träder så nära, som en dödlig varelses svaga blickar tåla att se det. Hvad kort förut synts oss mycket, förefaller oss nu ringa och obetydligt. Mitt hjerta genombäfvades af stilla vemod... Döden förekom mig ej sosaväckande, tvärtom hägrade den ljuft för den efter salighet trängtande anden; men likväl sramskymtade hårunder en dunkel önskan att dock ej dö i denna stund, jag tyckte mig ej ha lefvat nog: lifvets gåta låg ännu oförklarad i min själ. Längst bort såg jag en mörk gestalt stå med korslagda armar och den stolta pannan lyftad emot höjden. Det kunde ingen annan vara än Walden; ja, det var han. Ian nalkades, och med en röst mer vek än vanligt sade han: är Alida rädd för dödena? — Ser jag rädd ut? — frågade jag. — Nej, i sanning icke... jag betraktade ej uttrycket i ert ansigte då jag frågade; ni är genomträngd af skådespelets skönhet; och hjertat måste endera vara fullt lyckligt eller krossadt, för att med glädje möta den obeveklige, som de yra och tenklösa kalla en dåådjeförstörare, men de trötta själar ett fridens sundebåd.a — Iläradshöfdingen har rätt — insöll jag — de stunder menniskohjertat ersar den högsta grad af den sållhet lifvet kan skänka, då, just då, måste det vara ljuft att få utbyta jordens sällhet mot en mera varaktig. — Mamsell Alida har gjort en riktig definition af uttrycket afullt lyckligte. Nu stod han länge tyst blickande uppåt det mörka himlahvalfvet; men hastigt vände han sig åter till mig sägande: — Skulle Mamsell Alida kunna ana mina tankar i denna stundo! — Väl mycket begärdt Häradshöfding Walden — emellertid tror jag mig kunna det. — ovälan Alida... ni ensamt må läsa i min själ... När ni återvänder till ert barndomshem — o, helsa då henne (aldrig skulle jag kunna uttrycka den ton hvarmed han uttalade ordet henne)...påminn henne derom, att i oförgänglighetens land lyser tvillingsjälarnes brölloppssackla i ofördunklad klarhet.c Ilan fattade min band och såg på mig med en innerligt vältalig, men af det djupaste svårmod genomträngd blick. Detta var vårt sista samtal. Följande morgon voro vi i Söderköping och der lemnade Walden oss. Farväl Mamsell Alidac — sade han med sin djupa röst och ilade bort. Vemodssullt blickade jag efter honom -en gång min Louise! trolofvade — och jag hoppas ännu en gång så, ty din är han dock i lifvet och i döden, denne originelle man. Ditt namn nämndes aldrig, och likväl var du själen i hvarje ord, som vexlades mellan oss. Stundom var jag nära att i ord kläda mina tankar och tala om dig min älskade vän, om huru god och ädel du är; men genast förstummades jag af en annan tanke, den, huru platta mina ord skulle ljuda i hans öron, han, som dock måste hafva djupt inblickat i din stora själ... och alla ord måste ju ovilkorligt fördunklas af kärlekens heliga blickar, Högt är du älskad Louise, jag känner det. IIvad var det väl som skilde er... o, jag kan ej fatta det. Tvillingsjälar äro ni...och när dessa på jorden mötas, då skulle ju ock deras brölloppsfackla här kunna lysa herrligt. IIuru skönt måste lifvet vara, genomvandradt med en likstämmig själ. Denna lycka måste vara himmelsk. Hvarföre sjelf beröfva sig den? det måste vara grundadt på ett missförstånd. Huru fort gingo dessa dagar och huru mycket herrligt skådade vi. Bland de ställen, som mest intresserade mig var Wreta — Margaretha Lejonhufvuds barndomshem