SC86G csWA — på Kinnekulle; ett minne af oförgätlig skönhet qvarlemnade den i min själ. Jag stod i ljuf hänryckning på kullens topp. Den rodnande morgonsolen kastade sitt strålande guldskimmer öfver en natur — sagolikt skön... Wenerns vågor smeka den hvita stranden vid hvilken det gamla majestätiskt vördnadsbjudande Leckö reser sig, och på dess andra strand hvilka tjusande egendomar höja sig här — Ilellekis, Råbäck och llönsäter med sina parklika lunder och grönskande ängar i hvilka präktig boskap betade....vallhornens trefliga toner klingade dernere; himlen var så hög och klarblå; i den rena luften jublade en otalig mängd vingade sångare sina glädtiga morgonhymner till all denna skönhets Evige Skapare, ..Taflan strålade af ett behag så friskt, så glödande. O, jag njöt i fulla drag. Här, vid den rikaste naturs hulda modershjerta drömde jag en dröm så ren, så outsägligt skön ...jag var så säll, så säll .... Huru länge stod jag så; vaknad ur mina drömmerier fann jag Alfhild vid min sida. Med lisligaste förtjusning målad i de sköna dragen utropade hon: Ack Alida, huru tjusande! när härnere kan vara så herrligt, huru skall det då ej vara deruppe i de blåa himlarne. Detta var just den tanken som föresväfvat min egen själ. Med henne, den djupt känsliga flickan, tillbringade jag ännu några njutningsrika stunder här, utbytande tankar och intryck med henne. Det är ett verkligt nöje att höra detta barn. Hennes omdömen äro på en gång så barnsligt naiva, och lysande af förstånd och känsla; hennes sinne är så varmt, så öppet för intrycken af de sanningar af djup, oändlig skönhet, som naturens stora bok innehåller; det är min glädje att fästa hennes uppmärksamhet derpå; undervisningen åsyftar också alltid det lefvande, det friska vetandet, ej det döda, kalla, bokstafliga; från hjertat måste hvar lärdom gå, som skall finna genklang hos henne. Men snart min Louise kommer jag till något, som mer än allt annat bör intressera dig; ja, huru längtar jag efter alt träffa dig, få muntligen tala med dig, få veta allt rörande din korta förlofning.,. Du har allt varit bra stygg, som ej talat något derom... dock ursäktar jag dig dermed, att du under tiden förmodligen var mycket upptagen — och sedan har jag varit borta. Emellertid vet jag ingenting derom vidare än det jag ryktesvis fått höra... man skref till mig hemifrån först, att du troddes vara förlofvad, derefter att du verkligen så var, och slutligen dagen innan vi reste att förbindelsen var bruten d. v. s. förmodades vara det, ty berättelserna om denna sak voro alltid något sväfvande och gåtfulla. Händelsen gjorde dock att gissningarne för mig blefvo visshet, ehuru ännu visserligen mycket är inhöljdt i dunkelhetens slöja ... ja, jag förstår icke dig, bästa Louise! — men — det blir mig väl klart en gång, hvad jag nu icke begriper. Vid Bromö gingo vi åter ombord på en af kanalbåtarne. Bland passagerarne var det blott en enda, som särskilt fängslade min uppmärksamhet; hos honom var det ett visst något som ovilkorligt måste frappera; i hans utseende var någonting högst ovanligt och imposant, men likväl Louise vet jag knappast huru han såg ut; de mörka ögonen gåfvo uttryck åt det hela; de påminte om en blixt, som genomkorsar ett nattsvart moln — hans gestalt var hög och kraftfull, det låg någonting stort och befallande i hela hans väsende, men tillika någonting djupt dystert. Aldrig kunde jag påminna mig ha sett denne man — och likväl förekom han mig så bekant; ett par gånger märkte jag att hans dystra blickar gällde mig. -Han befann sig en gång helt nära mig, Alfhild kom i detsamma, sade mig något hvarunder hon kom att nämna mitt namn: dervid såg jag klart huru en af de der blickarne flög åt det håll jag satt. Då Alfhild aflägsnat sig, närmade sig den obekante mig. -Med en bugning sade han i på en gång bestämd och frågande ton: Mamsell Alida Willmanak --? Då jag bejakat frågan fortfor han: omitt namn är Walden — Gustaf Waldense. i — Ett ofrivilligt: ah — undföll mig — Häradshöfding Walden? tillade jag. — En stum bugning var svaret: — Ah Louise! båda förstodo vi klart hvad som mellan oss var föreningsbandet; men dock rörde sig samtalet endast kring likgiltiga ämnen. Andra dagen anlände vi till Motala — detta mekanikens poetiskt sköna och tjusande hem, Walden var ibland dem, som företogo den hänförande promenaden till Platens graf. Jag stod och läste inskriptionen på grafvården, då Walden i detsamma var vid min sida. Underlig var den blick han fästade på mig, i det han sade: — yllvad är väl lifvet? jo, ett bedraget sällhetshopp.4 -Icke så, Häradshöfding Walden -svarade jag -det är ock stundom en förverkligad sällhetsdröm — hoppet dårar ej alltid, lifvet kan vara skönt. — Nej -återtog han med dyster, afgörande ton — döden är det enda sköna, det enda sanna; man lefver ofta härnere ett lif, som ej förtjenar namnet af sådant, som är blott en sorglig parodi på lif. ä 0, Louise! jag hade velat gifva mycket om jag vågat tala unnriktiot. om ijas känt förhållandet mellan er...